torsdag 8 januari 2009

Vem har makten över kulturpolitiken?

I november publicerade tidigare enhetschefen Ants Wirman och forskaren Jenny Johannisson en artikel i Kultur Sverige 2009, utgiven av Swecult. De bägge beskriver och sammanfattar med början i efterkrigstiden fram till våra dagar den slingriga vägen omkring Makten över kulturpolitiken. De beskriver, på ett föredömligt sätt, hur relationen och pendeln mellan civilsamhället och det offentliga förändrats genom åren. I december lanserades överenskommelsen mellan regeringen, den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och landsting. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet ställer sig bakom principerna i överenskommelsen. Det är ett kraftfullt erkännande av den civila sektorn eller i dagligt tal det ideella föreningsarbetet.

Sverige är ett ojämnlikt land. Det är få kommuner som bär kostnader för egna kulturinstitutioner. Det finns lysande exempel förutom storstäderna som Varas konserthus, men det är undan-taget. I det allra flesta fall är olika scenkonstorganisationer såsom orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer, teaterföreningar, konstföreningar och hembygdsföreningar tillsammans med folkbildningsorganisationerna som svarar för arrangörskapet i kommunerna. Utan deras gemensamma engagemang och gemensamma arbete i hela landet skulle det bli väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.

Vi har under årens lopp, Ants, Jenny och jag, fört många diskussioner om kulturpolitikens ut-veckling och om den civila sektorn enorma engagemang. Jag kommer i det följande att skriva mer om det var så säker.

Kulturen och yttrandefriheten

I GP förra året förra året läste jag en kommentar av Bengt Göransson, kultur och skolminister 1982 – 1989. Han säger apropå kulturåret 2007:
- Jag konstaterar att till all lycka så existerar kulturen också utan kulturpolitik…. Det mest för-vånande i år har väl annars vart den bristande respekten för yttrandefrihet. Som när Stock-holms kulturborgarråd skrev i SvD i september att ”vi måste förtydliga de kulturpolitiska målen så att konstnärerna vet vad som förväntas av dem”.

Bengt Göransson sätter fingret på två kärnfrågan. I alla skriverier om kulturpolitikens tillkorta-kommande, om brist på ekonomi, brist på idéer m.m. lever kulturen i all önskad välmåga. Aldrig förr har så många på så olika sätt som nu gett möjligheter att utöva, praktisera och det konst-närliga skapandet. Det gäller inom alla konstarterna. Det gäller såväl amatörer som professio-nella. Skapandet behöver ingen kulturpolitik. Det finns där, som väl är, utan politik, väl rotat i en mänsklig urkraft.

Det andra Bengt Göransson lyfter fram är yttrandefriheten. I större delen av västvärlden är skapandet, kulturen, okränkbar. I vårt land tar vi det för givet, likt det syret vi andas. Vår rätt till religionsfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet är så fundamental att vi mestadels inte tänker på den. Just därför är det viktigt att ifrågasätta personers, styrelsers och politikers obetänksamhet eller missbruk. Väl medvetna om dess motsatts och hur det kan gå, hur det är och hur sköra dessa rättigheter är. Vi ser det i historien, vi ser det dagligen och vi måste värja oss för framtiden.

Bengt Göransson väljer att se Madeleine Sjöstedt yttrande som ett klåfingrighet. Det är ett val. Man kan också se hennes uttalande som ett försök att få till stånd en fördjupa kulturpolitisk debatt. En debatt, som vi ständigt måste föra, om publikens, besökarens, mottagarens och betraktarens roller, en debatt om arrangörens och institutionens roller, en debatt om styrelsers och politikers roller. Om detta kommer jag att återkomma!

torsdag 1 januari 2009

Gott Nytt År!

Solen skiner in genom fönstret från en fantastisk klarblå himmel. Det var ett tag sedan och just därför är det värt att notera. Marken är ordentligt frostig, vilket också det är värt att nämna. Det är årets första dag 2009!

Under en helt otroligt vacker promenad tillsammans med flera hundra familjer runt Marstrandsön har jag bestämt mig för att blogga.

Jag har kommit överens med mig själv att för de fåtal intresserad delge mina tankar och reflexioner av mer än trettiofem års arbete inom kulturpolitiken. Nej, jag är inte politiker men jag är i allra högsta grad politisk.

Jag har gått den långa vägen, kanske längre än de allra flesta. Först blev det som kontakt­man, för kulturnämnden i Kristianstad, det hete så då, 1974. Därefter har det rullat på som kultur-assistent, kultursekreterare och kulturchef, områdesansvarig för kulturfrågor m.m. både inom kommuner och landsting.

Jag har varit anställd inom organisationslivat, arbetade under en kort tid som egen företagare och nu på senare tid engagerat mig i institutions- och organisationsuppdrag inom olika styrelser. Allt detta kommer med all önskvärd tydlighet att framkomma längre fram.

Jag har aldrig tidigare åtagit mig ett liknande uppdrag att skriva en blogg. Jag har skrivit åtskilliga utredningar under tiden som landstingsanställd. Jag har skrivit en del debattartiklar och recensioner men aldrig ålagt mig en regelbunden reflexion som detta.

Mitt perspektiv kommer Du snart att förstå. Min utgångspunkt kommer med all tydlighet att framkomma. Jag skriver för att tydliggöra och skapa perspektiv och, inte minst för egen del, skapa förståelse.

Den här bloggen kommer att handla om kulturpolitik mer än konst- eller konstnärspolitik. Perspektivet kommer att vara publikens och deltagarens i förhållande till organisationen eller institutionen och politiken.

Regelbundenheten, ja, vi får se. För mig börjar detta nu!