Kulturplans fiasko

Strax före jul tog Ulf Wickbom i Barometern upp Regionförbundet i Kalmar läns hoprafsade kulturplan, som Ulf W uttryckte det. Även om det är lite sent kan jag inte låta bli att kommentera dessa i några kommande bloggar.

Ulf W skriver att ”ingen kan ställas till svars för länet oförmåga att definiera sin kulturella nivå”. Äger detta någon riktighet i annat än ett katastrofallt misslyckande att ge utlopp för en regional kulturpolitik på de grunder som åtskilliga remissvar och genomgångar gett uttryck för.

Regionförbundet på ett många sätt lagt en grund för en kulturpolitiks syn genom RUPAR, utredningar, gemensamma strategier och åtskilliga remissvar massor av konferenser och överläggningar. Detta till trotts har inte politiken dvs Kulturberedning, förbundets arbetsutskott eller dess styrelse lyckats formulera en kulturpolitik värd namnet.

Jag tror att detta har historiska förklaringar långt tillbaka till ”Den nya kulturpolitikens” barndom. Om vi skall vara ärliga har mycket få politiker tagit kultur till sig och vågat driva en kulturpolitik i partilinjens motvind. Få politiker har lika kraftfullt som politiker i Västra Götaland och Skåne, vilket Ulf W refererar till, drivit en vilja där man med eftertryck gett kulturen den roll som den kan ta. Nämligen den att utveckla individer för att därigenom få länet att växa.

Trotts många politiska dokument, som bedyrar hur viktig kulturen är, har sällan våra politiker gått från ord till handling. När väl visioner eller handlingsplaner skall ner till verklighet, har inget gjorts. Den senaste valrörelsen visar tydligt vilken roll länets politiker ger kulturpolitiken. Det är en ynkedom som gränsar till tjänstefel. Jag har visat det i tidigare bloggar och kommer att återkomma till det i senare inlägg.

Själfallet är det inte försent men det krävs en gemensam vilja från samtliga politiker i länet, likt den som finns i många andra län, inte minst i nämnda län. Nu finns chansen att påbörja en helt ny svensk kulturpolitik som börjar i kommunerna. Ta den!

Vänd upp och ner på kulturpolitiken del 2

Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kulturförvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.  

Om vi håller oss till Sverige och den svenska kulturpolitiska modellen frågar jag mig om man inte nu kan finna ett annat arbetssätt.

Kulturplanearbetet kanske i de allra flesta regioner börja i kommunen – i samtalet med arrangörerna, det civila samhället, det skapande kulturlivet och genom ett samtal med skolorna, omsorgen osv. Hur vill man där finna ett samarbete med scenkonsten. Vad vill man där utveckla för att våra medborgare skall få det bästa av vad kulturen har att bjuda. Är det inte så att i analysen av detta man därefter kan ta en diskussion med regionen.
Först därefter, menar jag, kan kommunen i små och medelstora kommuner, i samverkan med regionen, ta en diskussion med regionala institutioner och regionala organisationer, om vilka resurser, som behövs för att utveckla scenkonsten.  
Vilka gemensamma resurser behöver kommuner och regioner för att utveckla bl.a. scenkonsten för att i samverkansmodellen ta en diskussion med Kulturrådet. 
Regionerna säger ”Vi har detta” , kommunerna anger ”våra insatser är dessa” hur kan Kulturrådet matcha detta?
För att gå vidare menar jag att Kulturrådet i sin tur bör ta diskussion med departementet om behov, metoder och avsikter.
Låt mig återkomma till detta!

Vänd upp och ner på kulturpolitiken

Min grundsyn är att kulturens utvecklingsfaktor, kanske rent av drivkraft, ligger i möjligheten att skapa debatt. För mig handlar det om såväl om personlig utveckling, identitet-skapande, social gemenskap dvs socialt kapital. I vårt livslånga lärandet ger kulturen möjligheter att reflektera, bli berörd, komma till insikt genom andras erfarenheter och andra perspektiv. Möjligheter att se sig själv i ett sammanhang som en länk i ett historiskt sammanhang, i, om inte gemensam, så i vart fall historiskt sammanhang. I bästa fall

Jag ställer en fråga, kan man säga att det finns tre gemensamma insatsområden som är en möjlig väg för att utveckla kulturen ytterligare.

För det första, det jag skulle vilja säga mer grundläggande fundamental förändring i arbetet med estetiska läroprocesser i skolan omsorg, sjukvård och äldrevård.

För det andras utveckling av entreprenören, en idégivare. Det kan vara inom en institutionen, kanske en organisationen eller hos den enskilde dvs där det finns en bärande idé. För mig handlar det om att utveckla och skapa mervärde i en idé. möjliggöra klusterbildningar och utveckla det vi i dag kallar smarta specialiseringar dvs en kunskapssamling.

Samt för det tredje ett nära och gemensamt arbete att utveckla Rotsystemet dvs det civila samhällets oumbärliga insatser.

Varför är det finare att sitta runt ekbordet än furubordet

I en studie av danska Ingalisa Konrad visade hon för några år sedan förskjutningen i den kommunala kulturförvaltningens sätt att se på kulturen i kommunen. 

Hon menade att under 70-talet var kulturförvaltningen bl.a. starkt inriktad på att stödja föreningar och folkbildningen, anordnade kulturläger och de tog ansvar för samlingslokaler m.m. Men att detta förändrades under åren och 30 år senare övergick detta till att handla om events, design, mode, kulturturism. 

På ett ideologiskt satt innebar det en förskjutningar från kulturpolitikens grundbult nämligen det vi är överens om från yttrandefrihet, jämlikhet, decentralisering och livskvalitet till marknad, omsättning, profilering av staden, attrahera näring.

Det var ”finare”, skapade mer kredit, kanske gav mer lön i kuvertet att sitta runt kommunlednings ekbord än i köket runt furubordet tillsamman med civilsamhället.

Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kultur-förvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.


Är inte det här är fundamentet i den svenska kulturpolitiska modellen? Är inte syftet att det kulturförvaltningen kommer överens med det civila samhället sedan skall följs upp regionalt? Genom den infrastruktur vi har när det gäller länsinstitutioner och länsorganisationer är detta, menar jag fullt möjligt. Om det finns ett ansvar på varje nivå. Kan vi kanske se en annan kulturpolitik inom scenkonsten. För detta krävs det en insikt i betydelsen av och vikten av att varje nivå, även den statliga, och var för sig är betydelsefull. Och att man är beroende av varandra för att systemet skall fungera. Eller?

Civila samhället, det kulturpolitiska rotsystemet

Är det någontin jag tycker vi skall premiera är det den svenska kultupolitiknes rotsystemet. Utan dessa eldsjäl som befinner sig i det jag kallar rotsystemet skulle den mesta av scenkonsten i Sverige inte nå ut till besökaren. 

Vi har i Sverige ca 190 kommuner i Sverige har under 25.000 invånare,  277 kommuner har under 100.000 invånare.

I kommunerna finns ca 240 teaterföreningar och om jag räknat rätt ca 858 olika slag av arrangerande musikföreningar. De älskar scenkonsten!

Det är här vi finner den teaterintresserade sjuksköterskan Berit Hjort, den musikintresserade och gymt kunniga gymnasielärare Dag Bonde eller den jazzintresserade och vetgiriga egna företagaren Hans Dunhed.

Låt oss leka med tanken att det sitter ca 7 personer i dessa styrelser det blir ca 6009 personer. Låt oss fortsätta leken det blodiga alvaret de har planeringsmöte, de delar ut affischer, de gör annonser, de ser till att ta emot artister, hjälper till på scen, de säljer och river biljetter, de serverar kaffe i pausen, de servar skådespelare och musiker med mat och dryck, de tar hand om kläder ja Ni vet. Vi säger att de lågt räknat träffas ca 6 ggr/år och då ca 3 timmar sammanlagt lägger de då ner ca 36 000 timmar. Sätt en lämplig timpeng på det och vi har åtskilliga tio tal miljoner. Vilken samhällsekonomisk vinst.

Jag tror att dessa personer runt om i landet på olika sätt medverkar till medborgarnas och människors utveckling genom sitt envetna och entusiastiska arbete. De bidrar till samhällsdebatt, de bidrar till fördjupad kunskap och förståelse om oss själva. De bidrar framförallt och väsentligen till att kulturen nå ut! Det i sin tur skapar ett utvecklar människors olika kunskaper. Om inte det bidrar till samhällsutvecklingen , ja, då vet jag inte vad som gör det.

Hurra vi tillhör medelmåttorna - Publicerad i Barometern jan 2011

Aldrig tidigare har ett linjetal på en partikongress nationellt, och knappast heller internationellt, börjat med en lovsång till kulturpolitiken. Vi var många som blev otroligt förvånade och mycket tacksamma.  Fritt citerat inledde Håkan Juholt med att ”vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör, teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar”. Jag kan tillägga och tror han innesluter museer, konsthallar, gallerier konserthus m.m.

Håkan Juholt fortsatte med att partiet måste stå upp för en kulturpolitik ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för”.

För oss som arbetar med kulturfrågorna i länet är det både häpnadsväckande och roligt att finna denna hetta lovsång. Men i länet och i kommunen är det allt annat än lovsång här råder medelmåttlighet och ljummenhet.

För några månader sedan släpptes ”Kulturens finansiering 2008-2009”, en rapport från Statens Kulturråd om hur offentliga medel fördelar sig mellan de tre huvudfinansiärerna. Denna rapport har fokus på siffror och lämnar det kulturpolitiska innehållet därhän. Men den delger svenska folket, lika kyligt som den gångna vinter, vad Sveriges kommuner och landsting/regioner lägger i anslag per invånare till kulturen. Vi skall komma ihåg fortsättningsvis att det som kommuner och landsting/regioner lägger till kulturverksamheter är fundamentet, dvs basen, för att utveckla den svenska kulturpolitiken. Därutöver kommer andra offentliga, statliga och privata insatser. Därtill, utanför all vetenskaplig och ekonomisk beräkning, kommer osedvanliga många frivilliga volontärs-, entreprenörs- och föreningsinsatser.

Trotts den bitande kylan i dessa kalla fakta och väl medveten om att statistik är statistik, tycker jag det är en intressant läsning. Vi ser trender och vi kan, dessvärre, analysera hur en statlig kulturmyndighet ser regionens och länets kommuners insatser i förhållande till andra län och kommuner. Det är av den anledningen rapporten är synnerligen viktig. Vi skall se rapporten i ljuset av den kulturpolitiska historian. Vi skall se den i förhållande till vad vi de facto vill och beslutar. Och vi skall se den i förhållande till hur andra regioner och kommuner ser på kulturen.  

I mitten av 70-talet skapades nuvarande ordning inom kulturverksamheterna. Stat och landsting, skulle i likhet med rådande ordning inom andra områden, skapa ett kulturellt regionalt nätverk av kulturinstitutioner, de s.k. producenterna. Till sin grund var det här i huvudsak en arbetsmarknads- och regionalpolitik. Det var inte endast i storstäderna man skulle ha tillgång till eller skulle kunna leva på konsert-, teater-, utställnings verksamheter. Detta skulle nå ut i hela landet. Därför skapade man, idag vida känt och ett unik koncept, en regional infrastruktur för kulturinstitutionerna.

På kommunal nivå tog kommunerna ansvar för att utveckla folkbiblioteken och senare, grovt förenklat, kommunala informationscentra samt kulturskolorna. Utöver det låg en outtalad förhoppning att kommunen skulle utveckla det civilsamhällets insatser dvs. framförallt organisationer, föreningar och volontärer.

Det är det här som ligger till grund för vår gemenamma kulturpolitik. Men något nytt håller på att hända.

2010 har varit ett utmanande år med stora omvälvningar inom kulturpolitiken. Värre kommer det att bli genom den regionalisering som står framför oss. Vi står inför en helt nya men intressant kulturpolitik. Förutsättning har förändrats men skapar möjligheter.

Om vi ner ser på de kalla siffrorna så skall man bo i Helsingborg och inte i Nordanstig om man vill ta del av ett rikt varierande kulturliv. I Helsingborg lägger invånarna 1.914 kronor per år till sitt rika kulturliv. I Nordanstig lägger invånarna 411 kr/inv och år till kulturen. Att jämför en utflyttsort med svikande befolkningsunderlag med en inflyttnings- och dynamik kommun är orättvist. Men jag är inte ute efter den jämförelsen jag är ute efter det kulturpolitiska synsättet och den kulturpolitiska viljan. Jag är ute efter den fördjupade frågeställningen! Vad är det som gör att vi har så olika syn på kulturens värde?  Vad är det som gör att man i Helsingborg under så lång tid mycket medvetet skapat en strategisk plan för att utveckla kulturen medan andra kommuner såsom länets kommuner inte gör det? Alla modern forskning vet kulturens värde, varför vet inte våra landstings och kommunpolitiker det?  

Vad säger då de ekonomiska fakta Kulturrådet lagt fram om vår region och våra kommuner? Jag har här jämfört år 2007 rapport med den rapport som rådet levererade i vintras. Den visar att de medvetna ekonomiska satsningar som landstings politikerna lovade inför förra valet flyttade upp regionens anslag från en botten placering till en mittenplacering av regionernas ekonomiska satsningar. Vår insats per invånare och år är idag 347 kr/inv. (I Hallands län lägger man 623 kr/inv och i Jämtlands län lägger man 555 kr/inv!!)

Detta till trotts når vi numera en ynka medelmåtta! Jag frågar mig är det bland medelmåttorna vi vill befinna oss. Är det medelmåtteriet alla utredningar och strategier som utarbetats på Regionförbund och kommuner under den senaste tiden skall leda till?

När det gäller de sammanslagna kommunala anslagen för länets kommuner når vi också där samma ynkliga resultat. Vi befinner oss även där bland medelmåttor med 983 kr/inv och år. 139 kr från en bottennotering men mer än dubbelt så mycket för att nå en toppnotering.

Ser man däremot till enskilda kommuner i länet, ja, då ser det annorlunda ut! Emmaboda är outstanding! Kommunen är trea (!) av samtliga landets kommuner. I Emmaboda lägger varje medborgare 1.849 kr/inv. Om vi jämför med grannkommunen Torsås, är det 1.261 kr/inv mer. Bland svenska kommuner hamnar Torsås kommun på 273:e plats genom sina 587 kr/ inv, en bottenplats i länet.

Kulturstaden Kalmar hamnar i mitten av länets kommuner med en sammanlagd lands kommunlista på 116.e plats med 947 kr/inv. Hur kan det rimma med den satsning Kalmar säger sig vilja göra?

Vad säger det här? Som jag sa tidigare, det är statistik och säger mer om trender än om verklighet. Men vi skall komma ihåg att den metod kulturrådet använt är samma metod som utarbetats och som förfinats under många år och som bygger på av kommuner och regioners inrapporterade statistiska underlag.

Vad innebär detta? Skräckscenariot är oförändrade statliga anslag eller ännu värre sänkta anslag. Rubbas balansen och vår vilja, uteblir statliga anslag.  Jag menar att den kulturpolitiska viljan i länet är en katastrof. Kulturrådet kommer att slänga alla vackra fagra utredningar, strategier m.m i en vårflod. Allt det arbeta som under de gångna åren gjorts från det Regionala utvecklingsprogrammet –  Rupen -, över Kultur med nya ögon, fram till  konst- teater strategier m.m. kommer att betraktas, för var det är, tomma ord.  

Jag har ställt frågan förr och jag ställer den igen. Hur kan samma landstingspolitiker som sitter i Regionförbundet och beslutar om politiska dokument inte ta kulturpolitiska konsekvenser? Var finns vilja att utarbeta en långsiktig hållbar ekonomisk kulturpolitisk strategi! På motsvarande sätt är det inom kommunerna (med ett undantag). Samma kommunpolitiker som sitter och beslutar i Regionförbundet tar inte ekonomiska konsekvenser i vardagen. Man lever inte upp till beslutade utredningarnas målsättningar. Varför?

Håkan Juhots linjetal rimmar dåligt med ett s-märkt landsting och en s-märkt kommun. Hur skall man tolka det. Jag väljer tills vidare att skönja en vår? Om vi skall vända trenden måste vi ta de möjligheter som den nya kulturpolitiken ger oss.

Två citat får avsluta detta inlägg först från Håkan Juholt Linjetal igen: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra” och sen i min tolkning av Riksteaterns vision: Kulturen skall skapa mentala krockar på många språk för att sätta tanken och känslan i rörelse samt bidra till att varje medborgare deltar, har inflytande och känner delaktighet i samhällsutvecklingen.

Det har varit vinter länge! Vågar vi se fram emot en kulturpolitisk isbrytning och en framtida vår!

Nu är det åter tid att återuppta bloggen

Tid detta vida begrepp!

Ögonblick eller tidsperiod. Epok eller tillfälle. Jag vill ge personliga perspektiv av vad jag sett, hört och varit med om inom kulturpolitiken.

Återuppta.

Det förpliktigar. Jag skall försöka hålla det!

Reflektion dvs tänka över, begrunda och funder omkring.

Spegla och återkasta!

Håll till godo!!