I en studie av danska Ingalisa Konrad visade hon för några år sedan förskjutningen i den kommunala kulturförvaltningens sätt att se på kulturen i kommunen.
Hon menade att under 70-talet var kulturförvaltningen bl.a. starkt inriktad på att stödja föreningar och folkbildningen, anordnade kulturläger och de tog ansvar för samlingslokaler m.m. Men att detta förändrades under åren och 30 år senare övergick detta till att handla om events, design, mode, kulturturism.
På ett ideologiskt satt innebar det en förskjutningar från kulturpolitikens grundbult nämligen det vi är överens om från yttrandefrihet, jämlikhet, decentralisering och livskvalitet till marknad, omsättning, profilering av staden, attrahera näring.
Det var ”finare”, skapade mer kredit, kanske gav mer lön i kuvertet att sitta runt kommunlednings ekbord än i köket runt furubordet tillsamman med civilsamhället.
Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kultur-förvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.
Är inte det här är fundamentet i den svenska kulturpolitiska modellen? Är inte syftet att det kulturförvaltningen kommer överens med det civila samhället sedan skall följs upp regionalt? Genom den infrastruktur vi har när det gäller länsinstitutioner och länsorganisationer är detta, menar jag fullt möjligt. Om det finns ett ansvar på varje nivå. Kan vi kanske se en annan kulturpolitik inom scenkonsten. För detta krävs det en insikt i betydelsen av och vikten av att varje nivå, även den statliga, och var för sig är betydelsefull. Och att man är beroende av varandra för att systemet skall fungera. Eller?
söndag 11 december 2011
Civila samhället, det kulturpolitiska rotsystemet
Är det någontin jag tycker vi skall premiera är det den svenska kultupolitiknes rotsystemet. Utan dessa eldsjäl som befinner sig i det
jag kallar rotsystemet skulle den mesta av scenkonsten i Sverige inte nå
ut till besökaren.
Vi har i Sverige ca 190 kommuner i Sverige har under 25.000 invånare, 277 kommuner har under 100.000 invånare.
Vi har i Sverige ca 190 kommuner i Sverige har under 25.000 invånare, 277 kommuner har under 100.000 invånare.
I kommunerna finns ca 240 teaterföreningar och om jag räknat rätt ca
858 olika slag av arrangerande musikföreningar. De älskar scenkonsten!
Det är här vi finner den teaterintresserade sjuksköterskan Berit Hjort, den
musikintresserade och gymt kunniga gymnasielärare Dag
Bonde eller den jazzintresserade och vetgiriga egna
företagaren Hans Dunhed.
Låt oss leka med tanken att det sitter ca 7 personer i dessa styrelser det blir ca 6009
personer. Låt oss fortsätta leken det blodiga alvaret de har
planeringsmöte, de delar ut affischer, de gör annonser, de ser till att ta emot
artister, hjälper till på scen, de säljer och river biljetter, de serverar
kaffe i pausen, de servar skådespelare och musiker med mat och dryck, de tar
hand om kläder ja Ni vet. Vi säger att de lågt räknat träffas ca 6 ggr/år och då ca 3 timmar sammanlagt lägger de då ner
ca 36 000 timmar. Sätt en lämplig
timpeng på det och vi har åtskilliga tio tal miljoner. Vilken samhällsekonomisk
vinst.
Jag tror att dessa personer runt om i landet på
olika sätt medverkar till medborgarnas och människors utveckling genom sitt
envetna och entusiastiska arbete. De
bidrar till samhällsdebatt, de
bidrar till fördjupad kunskap och
förståelse om oss själva. De bidrar framförallt och väsentligen till att
kulturen nå ut! Det i sin tur skapar ett utvecklar människors olika kunskaper. Om
inte det bidrar till samhällsutvecklingen , ja, då vet jag inte vad som gör
det.
Etiketter:
civila samhället,
rotsystemet,
scenkonsten
Hurra vi tillhör medelmåttorna - Publicerad i Barometern jan 2011
Aldrig tidigare har ett linjetal på en partikongress
nationellt, och knappast heller internationellt, börjat med en lovsång till
kulturpolitiken. Vi var många som blev otroligt förvånade och mycket tacksamma.
Fritt citerat inledde Håkan Juholt med
att ”vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör, teatrar, bibliotek,
samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är
mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar”. Jag kan
tillägga och tror han innesluter museer, konsthallar, gallerier konserthus m.m.
I mitten av 70-talet skapades nuvarande ordning inom kulturverksamheterna. Stat och landsting, skulle i likhet med rådande ordning inom andra områden, skapa ett kulturellt regionalt nätverk av kulturinstitutioner, de s.k. producenterna. Till sin grund var det här i huvudsak en arbetsmarknads- och regionalpolitik. Det var inte endast i storstäderna man skulle ha tillgång till eller skulle kunna leva på konsert-, teater-, utställnings verksamheter. Detta skulle nå ut i hela landet. Därför skapade man, idag vida känt och ett unik koncept, en regional infrastruktur för kulturinstitutionerna.
Håkan Juholt fortsatte med att partiet måste stå upp för en
kulturpolitik ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget
skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar
den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare
står för”.
För oss som arbetar med kulturfrågorna i länet är det både
häpnadsväckande och roligt att finna denna hetta lovsång. Men i länet och i
kommunen är det allt annat än lovsång här råder medelmåttlighet och ljummenhet.
För några månader sedan släpptes ”Kulturens finansiering
2008-2009”, en rapport från Statens Kulturråd om hur offentliga medel fördelar
sig mellan de tre huvudfinansiärerna. Denna rapport har fokus på siffror och
lämnar det kulturpolitiska innehållet därhän. Men den delger svenska folket, lika
kyligt som den gångna vinter, vad Sveriges kommuner och landsting/regioner
lägger i anslag per invånare till kulturen. Vi skall komma ihåg
fortsättningsvis att det som kommuner och landsting/regioner lägger till
kulturverksamheter är fundamentet, dvs basen, för att utveckla den svenska
kulturpolitiken. Därutöver kommer andra offentliga, statliga och privata insatser.
Därtill, utanför all vetenskaplig och ekonomisk beräkning, kommer osedvanliga
många frivilliga volontärs-, entreprenörs- och föreningsinsatser.
Trotts den bitande kylan i dessa kalla fakta och väl
medveten om att statistik är statistik, tycker jag det är en intressant
läsning. Vi ser trender och vi kan, dessvärre, analysera hur en statlig
kulturmyndighet ser regionens och länets kommuners insatser i förhållande till
andra län och kommuner. Det är av den anledningen rapporten är synnerligen
viktig. Vi skall se rapporten i ljuset av den kulturpolitiska historian. Vi
skall se den i förhållande till vad vi de facto vill och beslutar. Och vi skall
se den i förhållande till hur andra regioner och kommuner ser på kulturen. I mitten av 70-talet skapades nuvarande ordning inom kulturverksamheterna. Stat och landsting, skulle i likhet med rådande ordning inom andra områden, skapa ett kulturellt regionalt nätverk av kulturinstitutioner, de s.k. producenterna. Till sin grund var det här i huvudsak en arbetsmarknads- och regionalpolitik. Det var inte endast i storstäderna man skulle ha tillgång till eller skulle kunna leva på konsert-, teater-, utställnings verksamheter. Detta skulle nå ut i hela landet. Därför skapade man, idag vida känt och ett unik koncept, en regional infrastruktur för kulturinstitutionerna.
På kommunal nivå tog kommunerna ansvar för att utveckla
folkbiblioteken och senare, grovt förenklat, kommunala informationscentra samt
kulturskolorna. Utöver det låg en outtalad förhoppning att kommunen skulle
utveckla det civilsamhällets insatser dvs. framförallt organisationer,
föreningar och volontärer.
Det är det här som ligger till grund för vår gemenamma
kulturpolitik. Men något nytt håller på att hända.
2010 har varit ett utmanande år med stora omvälvningar inom
kulturpolitiken. Värre kommer det att bli genom den regionalisering som står
framför oss. Vi står inför en helt nya men intressant kulturpolitik. Förutsättning
har förändrats men skapar möjligheter.
Om vi ner ser på de kalla siffrorna så skall man bo i Helsingborg
och inte i Nordanstig om man vill ta del av ett rikt varierande kulturliv. I
Helsingborg lägger invånarna 1.914 kronor per år till sitt rika kulturliv. I
Nordanstig lägger invånarna 411 kr/inv och år till kulturen. Att jämför en
utflyttsort med svikande befolkningsunderlag med en inflyttnings- och dynamik
kommun är orättvist. Men jag är inte ute efter den jämförelsen jag är ute efter
det kulturpolitiska synsättet och den kulturpolitiska viljan. Jag är ute efter
den fördjupade frågeställningen! Vad är det som gör att vi har så olika syn på
kulturens värde? Vad är det som gör att
man i Helsingborg under så lång tid mycket medvetet skapat en strategisk plan
för att utveckla kulturen medan andra kommuner såsom länets kommuner inte gör det?
Alla modern forskning vet kulturens värde, varför vet inte våra landstings och
kommunpolitiker det?
Vad säger då de ekonomiska fakta Kulturrådet lagt fram om
vår region och våra kommuner? Jag har här jämfört år 2007 rapport med den
rapport som rådet levererade i vintras. Den visar att de medvetna ekonomiska
satsningar som landstings politikerna lovade inför förra valet flyttade upp
regionens anslag från en botten placering till en mittenplacering av
regionernas ekonomiska satsningar. Vår insats per invånare och år är idag 347
kr/inv. (I Hallands län lägger man 623 kr/inv och i Jämtlands län lägger man 555
kr/inv!!)
Detta till trotts når vi numera en ynka medelmåtta! Jag
frågar mig är det bland medelmåttorna vi vill befinna oss. Är det
medelmåtteriet alla utredningar och strategier som utarbetats på Regionförbund
och kommuner under den senaste tiden skall leda till?
När det gäller de sammanslagna kommunala anslagen för länets
kommuner når vi också där samma ynkliga resultat. Vi befinner oss även där
bland medelmåttor med 983 kr/inv och år. 139 kr från en bottennotering men mer
än dubbelt så mycket för att nå en toppnotering.
Ser man däremot till enskilda kommuner i länet, ja, då ser
det annorlunda ut! Emmaboda är outstanding! Kommunen är trea (!) av samtliga landets
kommuner. I Emmaboda lägger varje medborgare 1.849 kr/inv. Om vi jämför med grannkommunen
Torsås, är det 1.261 kr/inv mer. Bland
svenska kommuner hamnar Torsås kommun på 273:e plats genom sina 587 kr/ inv, en
bottenplats i länet.
Kulturstaden Kalmar hamnar i mitten av länets kommuner med
en sammanlagd lands kommunlista på 116.e plats med 947 kr/inv. Hur kan det
rimma med den satsning Kalmar säger sig vilja göra?
Vad säger det här? Som jag sa tidigare, det är statistik och
säger mer om trender än om verklighet. Men vi skall komma ihåg att den metod
kulturrådet använt är samma metod som utarbetats och som förfinats under många
år och som bygger på av kommuner och regioners inrapporterade statistiska
underlag.
Vad innebär detta? Skräckscenariot är oförändrade statliga
anslag eller ännu värre sänkta anslag. Rubbas balansen och vår vilja, uteblir
statliga anslag. Jag menar att den
kulturpolitiska viljan i länet är en katastrof. Kulturrådet kommer att slänga
alla vackra fagra utredningar, strategier m.m i en vårflod. Allt det arbeta som
under de gångna åren gjorts från det Regionala utvecklingsprogrammet – Rupen -, över Kultur med nya ögon, fram till konst- teater strategier m.m. kommer att
betraktas, för var det är, tomma ord.
Jag har ställt frågan förr och jag ställer den igen. Hur kan
samma landstingspolitiker som sitter i Regionförbundet och beslutar om
politiska dokument inte ta kulturpolitiska konsekvenser? Var finns vilja att utarbeta
en långsiktig hållbar ekonomisk kulturpolitisk strategi! På motsvarande sätt är
det inom kommunerna (med ett undantag). Samma kommunpolitiker som sitter och
beslutar i Regionförbundet tar inte ekonomiska konsekvenser i vardagen. Man
lever inte upp till beslutade utredningarnas målsättningar. Varför?
Håkan Juhots linjetal rimmar dåligt med ett s-märkt
landsting och en s-märkt kommun. Hur skall man tolka det. Jag väljer tills
vidare att skönja en vår? Om vi skall vända trenden måste vi ta de möjligheter
som den nya kulturpolitiken ger oss.
Två citat får avsluta detta inlägg först från Håkan Juholt
Linjetal igen: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre
förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss
i andra” och sen i min tolkning av Riksteaterns vision: Kulturen skall skapa
mentala krockar på många språk för att sätta tanken och känslan i rörelse samt
bidra till att varje medborgare deltar, har inflytande och känner delaktighet i
samhällsutvecklingen.
Det har varit vinter länge! Vågar vi se fram emot en kulturpolitisk
isbrytning och en framtida vår!
Nu är det åter tid att återuppta bloggen
Tid detta vida begrepp!
Ögonblick eller tidsperiod. Epok eller tillfälle. Jag vill ge personliga perspektiv av vad jag sett, hört och varit med om inom kulturpolitiken.
Återuppta.
Det förpliktigar. Jag skall försöka hålla det!
Reflektion dvs tänka över, begrunda och funder omkring.
Spegla och återkasta!
Håll till godo!!
Ögonblick eller tidsperiod. Epok eller tillfälle. Jag vill ge personliga perspektiv av vad jag sett, hört och varit med om inom kulturpolitiken.
Återuppta.
Det förpliktigar. Jag skall försöka hålla det!
Reflektion dvs tänka över, begrunda och funder omkring.
Spegla och återkasta!
Håll till godo!!
fredag 8 maj 2009
Åter på banan
Nu har jag också tagit del av kulturutredningen och följer med stort intresse den debatt som förekommer. Att jag inte återkommit förrän dag datum beror i huvudsak på en fantastik vistelse i Tokyo och Kyoto. Det finns inte utrymme inom ramen för dessa reflektioner att nu delge intryck men jag hoppa kunna återkoma med konst- och kulturpolitiska frågeställning när det gäller jämförelser mellan Japan och Sverige vid ett senare tillfälle!
måndag 30 mars 2009
Rädda Soppscenen i Kalmar
Nej det är ”fan” i mig inte lätt att vara ”teaterdirektör” för att citera August Blanche i sin komedi "Ett resande teatersällskap”.
Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.

En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.
En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.
Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?
Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?
Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.
I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?
Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.

En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.
En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.
Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?
Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?
Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.
I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?

En liten arena som var stor på Kalmar teater står tom! En estrad som bjöd på nationella storheter har låtit ridån falla! En scen, som gav Kalmar och Ölands många konstnärer, musiker, designers, skådespelare, författare, estradörer m.fl. en möjlighet att möta en publik, har lagts i graven!
Är det fler än jag som kommer att sakna Soppscenens omtänksamma välkomnande! Är det bara jag som kommer att sakna den gemensamma samlingsplatsen! Finns det fler än jag som kommer att sakna Hanssons fisksoppa? Jag är övertygad om detta! Vi kommer att sakna skratten? Vi kommer att sakna det livsbejakande? Vi kommer att sakna nerven? Vi kommer att sakna såväl glädjetåren som tårar av djupt medkännande och igenkännande! Vi kommer att sakna såväl etablerade proffs som amatörer! Vi kommer att sörja scenen i det lilla formatet som gjorde de stora!
Publicerat i Baromtern 25 mars 2009 (Båda bilderna är hämtade från Barometerns hemsida. Arkivfoto: Paul Madej )
fredag 6 mars 2009
Portföljmodellen
Jag har under många år arbetat med kulturpolitiska frågor både på regional och lokal nivå. Jag har arbetat kulturfrågor både inom kommuner, landsting och regionförbund.
Min grundsyn till kunskap är didaktisk dvs att allt lärande utvecklas bäst i ett förhållande mellan teori och praktik. Får man ansvar tar man ansvar! Det gäller såväl på personlig som på samhällelig nivå.
Jag alltid har haft ett komplicerat förhållande till en stark statlig kulturpolitik. I allt väsentligt har nämligen staten överlämnat ansvar till regioner och kommuner när det gäller socialpolitik, skolpolitik m.m. Men när det gäller kulturpolitiken har man haft mindre förtroende för sin kolleger i region, landsting och kommuner, varför?
Det finns en bakgrund. Statens ansvar bygger på en lång tradition av dels ett konst- och dels ett kulturperspektiv. Det handlar om bildningsidealet samt att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen. Arthur Engberg ger la grunden till inrättandet av Riksteatern 1934, en procent regeln som ersättning till konstnärer 1937 och småningom också ersättning till författare för biblioteksutlåning. Han utvecklade sin syn i Demokratisk kulturpolitik (1938). Kulturen menade han igår som ett led i den demokratiska skolningen mot rådande auktoritära föreställningar. Det var i den andan ett fundament för svensk kulturpolitik byggdes.
Det finns en nutid. Med Ny Kulturpolitik (1972) och som låg till grund för kulturpropositionen 1974, tog den kulturpolitiska debatten ett nytt avgörande steg. Sverige fick för första gången en samlad kulturpolitik. Det synsättet röjde vägen för ett självständigt politikerområde. Man förtydligade statens roll. Ledorden var ökad decentralisering, ökat deltagande både i form av integration av kulturverksamheter i människors vardag samt också en betoning av det eget skapande. Det här låg i linje med bildningsideal eller folkbildningsidealen. Decentralisering innebar ett ökat samspel mellan stat landsting och kommuner i utvecklandet av länsinstitutioner skall ses i ljuset att skapa kulturarbetare arbetstillfälle. En struktur av länsinstitutioner växte fram inom på stort sett alla verksamhetsplan inom museer, musik och teater. Det utvecklades ett intressant samspel mellan staten och kommunerna (inkl landstingskommunerna). Kulturpolitiken växte sig starkare men det var på departementets villkor och med statliga ämbeten vid dirigentpodiet. Statens kaka var liten men stabils sades det. Den var lite och blev instabil. Både offentlig verksamhet, dvs landsting, regioner och en hel del kommuner men framförallt regionala kulturinstitutioner, kulturarbetare och medborgare vill och förväntade sig mer.
Hur tar vi då tillvara en framtid. Värderingar och därmed kulturen har alltid varit föränderlig. Vi har gått från moderniseringen till ett postmodernt samhälle. Vi går från en statlig dominans till regionalt tänkande. Vi går 70-80 talets grundbidrag via 80 och 90 talets verksamhetsbidrag genom 2000 talets först ”påse” och sen mer välgrundad ”portfölj”. Betänkande av Kulturutredningen (2009) vill nämligen utveckla en portföljmodell. Man presenterar en helt ny ekonomisk- och verksamhetsmodell för dialog och utveckling mellan stat, region och kommuner. Vad kommer det att leda till?
Jag har aldrig förstått varför inte staten mer utvecklat en avtals eller överenskommelse tradition med regioner och kommuner. Redan 1997 införde jag vid Regionförbundet i Kalmar län dels ett ska utvecklingssamtal och dels överenskommelser mellan regionen och de regionala kulturinstitutionerna. Om jag förstår det rätt var Kalmar län först med denna modell. Utvecklingssamtalet var en ömsesidig diskussion mellan Regionförbundets såväl politiska som tjänstemanna ledning och länsinstitutionens presidium och chefstjänsteman. Utvecklingssamtalet låg till grund för överenskommelsen och åtagande när det gäller anslag och utveckling av verksamheten.
Det saluförs återigen i medier och debatten en ogrundad syn på regionala och kommunala politiker och tjänstemän. Omyndigförklarandet av regioner och kommuner gör mig egentligen bara förbannad. Det är en ogrundad och framförallt okunnig syn på den största tjänstemanna kåren och de flesta politiker inom kulturen i det här landet. Jodå det finns brister, jodå, det finns okunskap, jodå, det finns klantigheter och klåfingrighet, men märk väl, denna kunskapsbrist finns också inom statens kulturpolitiker och tjänstemän. Kulturministerns privata inställning till konst som hon uttryckte i Svt senast med anledding av händelserna inom konstområdet nyligen är bara ett i raden av exempel.
Jag ser portföljen som ett led i utvecklandet av en gemensam nationell kulturpolitik, grundad på ett mångfaldssamhälle och i ett samspel mellan, såsom utredningen säger, offentlig verksamhet, företagsamhet och det civila samhället. I allt väsentligt har vi allt att tjäna på en gemensam kulturpolitik syn i utveckling av kommuner och regioner.
Jag måste säga att jag tror på det som utredningen säger om aspektpolitiken, jag tror på delat ansvar mellan olika politikerområden, jag tror på byggandet av regionala arenor och jag tror på samspelet mellan civilsamhället och folkbildningen. Jag kommer att utveckla detta i kommande blogg. I allt väsentligt har vi alla att tjäna på en väl grundad kulturpolitik en pusselbit är finansieringen. Låt oss pröva den!
Min grundsyn till kunskap är didaktisk dvs att allt lärande utvecklas bäst i ett förhållande mellan teori och praktik. Får man ansvar tar man ansvar! Det gäller såväl på personlig som på samhällelig nivå.
Jag alltid har haft ett komplicerat förhållande till en stark statlig kulturpolitik. I allt väsentligt har nämligen staten överlämnat ansvar till regioner och kommuner när det gäller socialpolitik, skolpolitik m.m. Men när det gäller kulturpolitiken har man haft mindre förtroende för sin kolleger i region, landsting och kommuner, varför?
Det finns en bakgrund. Statens ansvar bygger på en lång tradition av dels ett konst- och dels ett kulturperspektiv. Det handlar om bildningsidealet samt att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen. Arthur Engberg ger la grunden till inrättandet av Riksteatern 1934, en procent regeln som ersättning till konstnärer 1937 och småningom också ersättning till författare för biblioteksutlåning. Han utvecklade sin syn i Demokratisk kulturpolitik (1938). Kulturen menade han igår som ett led i den demokratiska skolningen mot rådande auktoritära föreställningar. Det var i den andan ett fundament för svensk kulturpolitik byggdes.
Det finns en nutid. Med Ny Kulturpolitik (1972) och som låg till grund för kulturpropositionen 1974, tog den kulturpolitiska debatten ett nytt avgörande steg. Sverige fick för första gången en samlad kulturpolitik. Det synsättet röjde vägen för ett självständigt politikerområde. Man förtydligade statens roll. Ledorden var ökad decentralisering, ökat deltagande både i form av integration av kulturverksamheter i människors vardag samt också en betoning av det eget skapande. Det här låg i linje med bildningsideal eller folkbildningsidealen. Decentralisering innebar ett ökat samspel mellan stat landsting och kommuner i utvecklandet av länsinstitutioner skall ses i ljuset att skapa kulturarbetare arbetstillfälle. En struktur av länsinstitutioner växte fram inom på stort sett alla verksamhetsplan inom museer, musik och teater. Det utvecklades ett intressant samspel mellan staten och kommunerna (inkl landstingskommunerna). Kulturpolitiken växte sig starkare men det var på departementets villkor och med statliga ämbeten vid dirigentpodiet. Statens kaka var liten men stabils sades det. Den var lite och blev instabil. Både offentlig verksamhet, dvs landsting, regioner och en hel del kommuner men framförallt regionala kulturinstitutioner, kulturarbetare och medborgare vill och förväntade sig mer.
Hur tar vi då tillvara en framtid. Värderingar och därmed kulturen har alltid varit föränderlig. Vi har gått från moderniseringen till ett postmodernt samhälle. Vi går från en statlig dominans till regionalt tänkande. Vi går 70-80 talets grundbidrag via 80 och 90 talets verksamhetsbidrag genom 2000 talets först ”påse” och sen mer välgrundad ”portfölj”. Betänkande av Kulturutredningen (2009) vill nämligen utveckla en portföljmodell. Man presenterar en helt ny ekonomisk- och verksamhetsmodell för dialog och utveckling mellan stat, region och kommuner. Vad kommer det att leda till?
Jag har aldrig förstått varför inte staten mer utvecklat en avtals eller överenskommelse tradition med regioner och kommuner. Redan 1997 införde jag vid Regionförbundet i Kalmar län dels ett ska utvecklingssamtal och dels överenskommelser mellan regionen och de regionala kulturinstitutionerna. Om jag förstår det rätt var Kalmar län först med denna modell. Utvecklingssamtalet var en ömsesidig diskussion mellan Regionförbundets såväl politiska som tjänstemanna ledning och länsinstitutionens presidium och chefstjänsteman. Utvecklingssamtalet låg till grund för överenskommelsen och åtagande när det gäller anslag och utveckling av verksamheten.
Det saluförs återigen i medier och debatten en ogrundad syn på regionala och kommunala politiker och tjänstemän. Omyndigförklarandet av regioner och kommuner gör mig egentligen bara förbannad. Det är en ogrundad och framförallt okunnig syn på den största tjänstemanna kåren och de flesta politiker inom kulturen i det här landet. Jodå det finns brister, jodå, det finns okunskap, jodå, det finns klantigheter och klåfingrighet, men märk väl, denna kunskapsbrist finns också inom statens kulturpolitiker och tjänstemän. Kulturministerns privata inställning till konst som hon uttryckte i Svt senast med anledding av händelserna inom konstområdet nyligen är bara ett i raden av exempel.
Jag ser portföljen som ett led i utvecklandet av en gemensam nationell kulturpolitik, grundad på ett mångfaldssamhälle och i ett samspel mellan, såsom utredningen säger, offentlig verksamhet, företagsamhet och det civila samhället. I allt väsentligt har vi allt att tjäna på en gemensam kulturpolitik syn i utveckling av kommuner och regioner.
Jag måste säga att jag tror på det som utredningen säger om aspektpolitiken, jag tror på delat ansvar mellan olika politikerområden, jag tror på byggandet av regionala arenor och jag tror på samspelet mellan civilsamhället och folkbildningen. Jag kommer att utveckla detta i kommande blogg. I allt väsentligt har vi alla att tjäna på en väl grundad kulturpolitik en pusselbit är finansieringen. Låt oss pröva den!
Etiketter:
Betänkande av Kulturutredningen,
Portföljmodellen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)