söndag 22 april 2012

Tårtans ansikte

Det finns ett omänskligt drag i att våra förtroendevalda skall vara omänskliga. Det finns ett mänskligt drag i att förtroendevalda skall visa omdömesgilla och visa respekt. 

Jag kan inte låta bli att också jag går in i debatten om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bristande omdöme och näst intill oförlåtliga förmåga att bedöma den situation hon tilldelats. Givet såsom så många sagt det är lätt att sätta sig till doms i efterhand. Då och där i allmän uppsluppenhet i glam och stoj kan det vara svårt att bedöma rätt. Är det då oförlåtligt? Alla som varit i offentligheten vet hur allt kan vändas emot en. Det får man tåla oftast vänds strålglansen till ens fördel.
Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över hur lätt det är att det går snett. Jag har ställt mig frågan, hade jag skurit i tårtan? Jag har ställ mig frågan, är det för att det är en svart kvinna som uppståndelsen blir stor? Spelar det roll om det är en svart eller vit kvinna? Av debatten att döma kan man nästan tro det. Mina i efterhand svar på frågan är, nej jag hade aldrig skurit en tårta förställande en svart eller en vit kvinns underliv!
Följdfrågan för mig blir då, om det hade varit en manlig minister, hade debatten då sett annorlunda ut? Ingen av oss, kanske inte ens Reinfeldt hade tvekat att avsätta sin minister, hur smärtsamt det än skulle varit.
Lena Adelsohn Liljeroth har den senaste tiden varit starkt ifrågasatt inte minst från sina egen. I någon form av att finna ett mått på ministrars duglighet gör man stor affär att kulturministern inte har levererat. Detta då hon inte i tillfredsställande utsträckning skrivit tillräckligt många motioner till riksdagen. Jag kan inte bedöma mediafrågor och idrottsfrågor men i förhållande till andra kulturministrar har Lena Adelsohn Liljeroth inom kultursidan levererat. Visst kan man säga är att hon varit försiktig och att hon visat lojalitet och respekt för sina företrädare. Men det många befarade, när Reinfeldt först presenterade sin minister 2006, att barnet skulle ut med badvattnet blev istället en förskjutning, en fördjupning och kanske till och med i några stycken en utveckling. Om det varit rätt frågor eller rätt politik eller i tillräkligt stor utsträckning är svårbedömt. Det kan först ses ljuset av kulturpolitikens historia.
Samtidigt, förhållandet mänskligt – omänskligt och frågan om hur många misstag får en minister göra? När blir situationen ohållbar? Vad är en rätt bedömning efter ett rejält klavertramp? Hur rätar man upp ett ohållbart feltramp? Ursäkt, avbön och ödmjukhet från Lena Adelsohn Liljeroth sida kunde vara tydligare! Men är avgång enda utvägen?  

måndag 2 april 2012

Brunnberg slår i sina dörrar

Ulf Brunnberg öppnar dörren mittscens kommer in på scenen och hojtar till kulturministern ”Låt kvasten gå”. Därefter slänger han igen den samma och konstaterar bedrövat Alliansens kulturpolitik är i princip obefintlig.

Sen kommer han in genom nästa dörr från vänster och påstår att Den svenska kulturpolitiken har sedan 1970-talet försökt föra ut kvalificerad kultur till de socialgrupper som inte annars skulle ha råd med den. Varefter han gör sorti till höger och konstaterar att de offentliga kulturinstitutionerna är en skyddad verkstad där kraven är låga ­eller obefintliga. På den privata marknaden det vill säga på privatteatrarna minsann, måste redovisa vinst får du en ständig feedback, som talar om huruvida det du gör håller streck ­eller inte.
Sen kommer han rusande från ytterligare en dörr från högersidan med håret på svaj och vrålar, se bara på Riksteatern som en in­kompetent styrelse har kört i botten under en lång rad år. På grund av dålig ledning och politisk ignorans håller denna stolta folkrörelse och detta fan­tastiska marknadsföringsfönster för hela teaterfenomenet på att gå om intet.  
Det Ulf Brunnberg skriver är lika naivt som de farser han spelar. I stunden roligt och bedövande men i längden enfaldigt.
Det intressanta är att han vill att kvasten skall gå för att de offentliga kulturinstitutionerna, som enligt honom är en skyddad verkstad. Men samtidigt vill han skydda en av dessa, nämigen Riksteatern, från en, som han säger, dålig ledning och inkompetent styrelse. Jag har suttit i Riksteaterns styrelse och sitter i en regional styrelse, jag säger, Ulf Brunnberg har ingen aning om vad han pratar om.
Kulturpolitiken i landet går lång utöver utjämnandet av sociala klasser. Kulturpolitiken handlar lika mycket om att tillgodose hela landets intresse, att möjliggöra arbetstillfällen, att möjliggöra att professionell kultur når ut till Gärdsnäs såväl som Nordmaling. Att kalla offentliga kulturinstitutioner för skyddad verkstad är förklenande och föraktfullt för allt den yrkesskicklighet som finns på länsteatrar, länsmuseer, inom länsmusiken eller för den delen de nationella scenerna. Om debatten som svensk kulturpolitik skall föras på den nivån kan Ulf Brunnberg stäng dörren och förbli på utsidan.

När det gäller Riksteatern har inte Ulf Brunnberg ens varit på dörrens utsida. Inte ens gluttat i nyckelhålet. Han verkar helt främmande för den nya decentraliserade och regionaliserade kulturpolitiken som tar plats p scenen. Kanske inte konstig det handlar ju om allt utanför Lidingö.

torsdag 29 mars 2012

Ett museums dilemma

Under de senaste två dagarna toppar Östran med att ”Kalmar Konstmuseums besökssiffror störtdyker” och rubriceringen fortsätter med att museet ”förlorat var tredje besökare på ett år” samtidigt som ”tre av fyra” medlemmar lämnat konstföreningen. Det är svettigt värre för styrelsen och museichefen. Diskussionen om konstmuseets position och ställning har diskuterats alltsedan det nya museet kom på plats parken invid Kalmar slott. Ja, egentligen lång innan dess. Men låt oss hålla oss till nuläget

”Vi borde ligga på 20 000 och 25 000 besökare årligen, fjolårets siffror är vi naturligtvis inte nöjda med” säger Bengt-Olof Johansson, Konstmuseets chef i gårdagens tidning och dagens Östran fortsätter han och sågar Kalmar. Han säger att attityden är ”Vi som bor här är bäst och det är bäst som det är”. Han tillägger, ”det finns ett gäng i Kalmar som inte vill se någon förändring och som tycker att allt nytt är otäckt. För dem blev det nya konstmuseet en symbol. Det är den attityden vi har att kämpa med.” Detta allt enligt tidningen.
Jag sitter i konstmuseet men jag delar inte museichefens uppfattning. Jag har två avvikande åsikter. Först på Kalmar och sen en kulturpolitisk reflexion, därför denna blogg.

Om vi håller oss till konstperspektivet tror jag inte att boende i Kalmar, verken Kalmariter eller Kalmarbor, är mer konservativa eller rädda än vad man är i övriga landet. Konsten står i ett paradigmskifte har tagit en annan väg än under modernismen. Jag skulle inte säga att detta skrämmer men den väg som dagens konst slagit in på skapar förvåning och förundran. Ansens kanske inte vara estetiskt tilltalande. Ställer dessutom krav på besökaren. Gu´ bevars kunskapskrav. Jag tror inte detta skrämmer men det skapar en annan relation. Jag skall inte fördjupa mig i detta här därför min poäng med min kulturpolitiska reflexion är en annan.
Jag menar att konstmuseet totalt misslyckats med att skaffa sig en position. I detta har både konstmuseets ledning och styrelse ett ansvar. Museet är inte förankrat och i en mening har kanske aldirg museet, varit det. Jag frågar mig är det inte en kulturinstitutions uppgift, oberoende konstart, att skapa en relation till sina besökare? Är det inte en kulturinstitutions uppgift att skaffa sig en väl förankrad position i sin omgivning? Är det inte en institutions uppgift att erövra sina besökare? Jag skall inte kasta sten… men är det inte just detta att skapa en relation som museet totalt misslyckats med. Att bygga en relation först i närområdet bygger på förtroende, bygger på en dialog en ödmjukhet kanske dessutom prestigelöshet. Är det inte först när närområdet erövrats som det skapas en position? Och är det inte därefter besökaren är erövrad?

Kan det vara så att vi, jag tar mitt ansvar, byggt från fel håll?

tisdag 13 mars 2012

En from förhoppning

Läste det i Östra för någron vecka sedan. Stefan Lövfen kallar Håkan Juholt för en "agitator av Guds nåde" och ger honom löften om att vara en i ett kommade laget. Skulle det inte vara en from förhoppning att se Ohly och Juholt i kulturutskottet. Skulle inte debatterna med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bli något alldeles extra.


Kanske debatten om den svenska kulturpolitiken då äntligen skulle nå himlahöjder!

fredag 27 januari 2012

Stefan Löfven och kulturen



Jag är förmodligen inte ensam om att vara rädd och ängslig, tänker jag. Jag var på väg från Pukebergs glasbruk till Kalmar. Jag har varit på ordförandeöverläggningar med andra regionala kulturinstitutions ordförander.

Jag mins Håkan Juholts linjetal.. Aldrig förr hade socialdemokratin och en partiledare varit så tydligt. Håkan J är enastående i sin retorik och har i många frågor ett flödande engagemang. ”Partivänner….konstens uppgift att odla våra drömmar, att ge möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Och han fortsätter: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra. Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; Teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar. Låt därför beskedet från denna kongress vara, att svensk socialdemokrati står upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.”
Det här var positivt för alla oss som tror att kulturen inte bara ger kunskaper, perspektiv på vår tillvaro utan också stimulans för sinnet, själen.

För någon timma sedan utsåg socialdemokraterna Stefan Lövfen till ny partiledare efter Håkan Juholts snöplig och tråkiga sorti. Håkan J sorti var förmodligen oundvikligt och tråkig på många plan. Det var en besvikelse inte minst för alla oss som trodde att han kunde stå upp för en öppnare annan kulturdebatt inom kanske regering men framförallt i riksdagen.

Valet av Stefan Löfven kan jag inte bedöma men i det oundvikliga verkar det rimligt. Den betänklighet jag har är att verken Metall eller LO sedan många år tillbaka stått för en kulturpolitik värd namnet.

Häromdagen nämnde dock Stefan L i en intervju att Bo Widerbergs film, Ådalen 31, blev ett uppvaknande för honom. Bo Widerbergs film gav Stefan L ögon att se och utrustade honom med vingar.
Låt oss inte bli besvikna!

söndag 15 januari 2012

”Kapitalism 4.0”

Någonting håller på att hända kanhända i kölvattnet av en arabisk vår och västvärldens ekonomiska kris. Kanske börjar ett annat och vänligare samhälle växa fram delvis genom Occupy Wall Street-rörelsen och initiativ som Fredsuppdraget.se m.m. Dessutom påbörjas en lång diskussion i Financial Times om ”The Crisis of Capitalism” och här hemma påbörjar professor Klas Englund en debatt i lördagens DN där han pläderar för en mer ansvarstagande kapitalism. Om Klas E därmed också menar att en detta ansvar också gäller kulturpolitiken framgår inte men man får hopas och anta det. Självfallet är detta välkommet.

För att återkomma till Lars Anders Johanssons artikel i Barometern i förra veckan, som jag tidigare kommenterat, vill jag citera honom: ”Under det sena 1900-talets ideologiska strider lämnade den nya borgerligheten helt och hållet kulturfrågorna därhän. Den svenska borgerlighet som växte fram efter 80-talets löntagarfondsstrid hade övergett de humanistiska ideal som tidigare utgjort kärnan i identiteten.” Vi är många som beklagar detta och välkomnar en återhumanisering av ledarskapet inom borgligheten och företagsamheten.
När jag började som kontaktman vid kulturnämnden i Kristianstad, för mer än 30 år sedan, var min ordförande moderaten Torsten Falck. Torsten F var, om inte storbonde så i vart fall, en ganska välbärgad lantbrukare. Och det förekom att jag åkte ut till ägorna där Torsten satt på traktorn för att få kulturnämndsprotokollet påskivet. Torsten F var fritidspolitiker och konservativ i ordets bästa bemärkelse. Han var en stor humanist och såg värdet av kulturen mitt uppe i 70-talets heta ideologiska strider. I dag får man leta med ljus och lyckta för att finna samma engagemang.

Professor Lars Lindkvist, vid Linneuniversitetet, välkomnade också, i en artikel i Barometern för några månader sedan, företagsamheten som mecenater. Vi behöver mer och fler företag och företagare som på olika sätt stöder politikernas satsningar på kulturen.
Jag delar dessa uppfattningar till fullo.

För att utveckla oss som individer och därmed vårt gemensamma samhälle behöver vi engagerande individer såväl civilsamhälles ovärderliga insatser liksom företagare och politiker. Kulturen och kulturpolitiken är en del i denna samhällsutveckling. Kulturen är ena benet, bildningen och utbildningen det andra, i utvecklingen av en individ. Känsla och förnuft om man så vill.

Låt oss hoppas att i återhumaniseringen av och i, vad Klas Englund säger, ”Kapitalism 4.0”, också företagare, mecenater m.fl hittar fram till kulturen och kulturinstitutionerna. Det är inte endast sporten och idrottsrörelsen som behöver företagares och företagens personliga engagemang!

onsdag 11 januari 2012

Kulturens finansiering

Bengt Göransson, legendarisk kulturminister, sa nyligen i en av landets tidningar att ”Inte fan blir man friskare av kultur” och med det menar han att kulturen inte endast är nytta och pengar utan framförallt insikter. Så rätt så rätt! Jag delar helt Bengt G men tycker samtidigt att i sin iver att pläderar för kulturens egennytta missar Bengt G något väsäntligt, nämligen distinktionen mellan Kulturen och kulturpolitiken.  

Kulturen, dvs kulturutövaren enskilt eller i grupp står i egen tjänst. Få av oss ser skapandet som en samhällerlig nyttoeffekt. Den är snarare en källa till djupa och subjektiva insikter. En unik kunskap som i bästa fall kan ställas i samhällerlig tjänst såsom ting, i from av design eller arkitektur, eller i form av idé och en kollektiv genomlysning, som kan ge djupa kunskaper om oss själva och ibland dessutom ett engagemang.  

Med kulturpolitiken är det annorlunda. Kulturpolitiken går ut på att fördela samhällerliga resurser immateriella såväl som materiella. Jag tycker det gäller såväl kunskap, insikter och utbildning som demokratisering och decentralisering. 

I vår iver att möjliggöra en ökad kulturbudget har det under hela 00-talet diskuterats kulturens nytta inom olika områden. Det finns nämligen inte så många vägar att gå. Vi kan göra som Norge nyligen gjort öka kulturbudgeten genom offentlig finansiering inom såväl stat, region och kommuner. Vi kan implementera ett mer instrumentellt synsätt och nyttja andra samhällsområden t ex sjukvård, genom såsom kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill, ”kultur på recept”. Just det som Bengt G vänder sig emot. Vi kan också på ett mer systematiskt sätt nyttja kulturen som en resurs inom ex estetiska läroprocesser eller för den delen en allmännelig samhällerlig utveckling. Den andra vägen är en privat finansiering genom egenfinansiering, varje medborgare betalar det det man tar del av, och/eller genom frivilliga gåvor dvs mecenatvägen. Det finns nämligen, såsom Björn Samuelsson skriver i sin krönika i dagens Östran, ”ingen kultur som går runt av egen kraft. Det finna alltid någon som betalar”. Frågan är vem?

Svaret på just den frågan är svaret på vilket samhälle vi vill ha!

söndag 8 januari 2012

Lars Anders Johanssons Kulturkamp

I gårdagens Barometer skriver Lars Anders Johansson en essä om ”Kulturkampen”. Bakgrunden till essän är två tidigare artiklar också dessa på ledarsidan i Barran. Den första är en intervju av Ulf Wickbom där han möter Lena Adelsohn Liljeroth och den andra kommenterar Lars Anders J Bengt Olssons ”uppgörelse” med kulturvänstern i DN. Om det var en uppgörelse och om den var vältalig får väl stå för Lars Anders J men gårdagens rubrik var desto mer uttrycksfull, ”Borgligheten måste släppa offerrollen”.  Jag avstår att ge mig in i Bengt Olssons träsk, det är det så många andra som gjort. Diskussionen är beklaglig och talar för sig själv.

Däremot finns det några intressant frågeställning i Bengt Anders J:s påstående och historiska förklaringen till dagens vänsterdominans inom den svenska kultursektorn. Enligt Lars Anders J skulle Palmeregeringen oskadliggöra den ytterlighetsvänster som vuxit fram under slutet av 1960-talet, genom triangulering (genom att finna en tredje ståndpunkt, min anm.) Denna oskadliggörning skulle enligt Bengt Anders J leda till en statlig initierad radikalisering av media och kulturpolitiken. Radikalisering, ja, men om det var en triangulering finner jag tvivelaktig, åtminstone vad gäller framväxten av den nya kulturpolitiken.
Lars Anders J skriver att den tidigare företrädesvis borgligt orienterade kulturen hade i långt högre utsträckning varit privat finansierad, styrdes över mot en offentlig finansierad kultur med ideologiska förtecken. Jag stannar här i Lars Anders J essä men återkopplar senare till hans avslutning av essän. Jag stannar då jag tycker analysen är ytlig och endast sett ur ett ideologiskt synsätt. I praktiken var det nämligen helt annat.
Lars Anders J har rätt att under 60- och 70-talet var kulturen borgligt orienterad och finansierad och dessutom företrädesvis dominerad från Stockholm och i någon mån från Göteborg och Malmö. Vi befinner oss i slutat av den klassiska moderniseringen i ett framväxande av ett postmodernt samhälle. I samband med industrialismens omdaning, ökad offentlig sektor och framförallt tilltagen utbildning växte också intresset fram för en ökad delaktighet i kulturlivet. Vi befann oss i en mycket dynamisk period materiellt, arbetsmässikt och samhällerligt. Men kulturens rum var av borglighetens slutna, i en del fall egenmäktigt tagna privilegier, och av flertalet medborgare upplevda som otillgängliga, i den mån det överhuvudtaget fanns. Ett exempel, det fanns i Sverige i mitten av 70-talet en Opera och en Dramaten, byggda i slutet av 1700-talet, det växte fram teaterensembler under 1900-talets början och mitt i storstäderna såsom Göteborg, Helsingborg, Malmö, Norrköping/Lindköping, Uppsala/Gävle och Borås. De av borgligheten vällovligt byggda teaterpalats som byggdes under mitten och slutat av 1800-talet (Kalmar teater 1887) var i huvudsak hänvisade till Riksteaterns turnéer. Värre var det på musikersidan när det gäller ensembler och tillgängliga anpassade konserthus. Ännu värre var det för konstnärer och konstmuseerna. Värst var det för dansarna.
Jag uppfattar det nämligen att i ljuset av ökad akademisk kunskap och en alltmer tilltagande folkbildning växte också intresset fram för att få tillgång till kulturen. Sociologiska undersökningar visade slutenheten och otillgängligheten för det sk vanliga folket till teater, konserter, museer och konstmuser. Mot bakgrunden av detta växte kulturpolitiken fram. Mot bakgrunden av detta tillsattes en parlamentarisk utredning som la fram en ny kulturpolitik. En ny kulturpolitik som banade vägen för en ökad decentralisering och framförallt en strukturell förändring av den hittills förda kulturpolitiken. En kulturpolitik som i stort sätt en helt enig riskdag ställde sig bakom. Den nya kulturpolitiken skulle göra kulturen mer tillgänglig och, vilket är och var viktigt, skapa fler arbetstillfällen för konstnärer och scenkonstutövare i hela landet.
Det intressanta är att 1974 års kulturpolitik till sin grund fortfarande är levande. Att förringa och förenkla kulturpolitiken till enbart en ideologisk fråga, i den bemärkelse som Lars Anders J ger uttryck för, är antingen historieförfalskning eller okunnigt.
Lars Anders J avslutar sin essä genom beklagandet av att borgligheten i slutet av 1900-talet helt lämnade kulturfrågorna och endast sjöng marknadsekonomis evangelium. Den anmärkningsvärda avhumaniseringen som detta innebar och innebär beklagar också jag.  

onsdag 4 januari 2012

Ett annat perspektiv

För några veckor sedan medverkade jag vid en EU konferens anordnad av Intercult som handlade om det Europeiska projektets framtid – en konferens om kulturens roll i förverkligandet av Europa 2020. En konferens som fick säga nej till över ett hundratal personer men som sägs ha följt konferensen på nätet. Jag kommer att återkomma till den när rapporten kommer.

En av konferensdeltagarna vill jag nämna och återkoppla till. Det är den legendariska kulturrådstjänstemannen Carl-Johan Kleberg.  En av de som höll i pennan redan vid 1972 års kulturutredning. Det är kanske den statliga utredning som ännu håller måttet och som fortfarande hela vår kulturpolitik vilar på trotts två revideringar. Carl-Johan K är, trotts pension för rätt många år sedan, förmodligen den som fortfarande kan och vet mest om svensk och europeisk kulturpolitik. Jag skall inte sticka under stolen med att han är en av mina lärofäder och det är jag väldigt tacksam för.

När jag satt på podiet vid konferensen och Carl-Johan K satt framför mig dök ännu en legendarisk kulturpolitiks tjänsteman upp, nämligen Ants Wirman. Han var en av cheferna på Kommunförbundet numera, Sveriges Kommuner och Landsting.

Både Carl-Johan K och Ants W var besjälade av sitt uppdrag. De hade samma kristallklara mål men vägen var diametralt olika.  Målet var moderniseringen och upplysningen i sin prydo där kulturen i sin förlängning spelar en avgörande roll. Kulturen skulle decentraliseras och göras tillgänglig för hela befolkningen. Carl-Johan med ett statligt centralperspektiv och Ants W med ett underifrån perspektiv där han menar att kulturpolitiken börjar i kommunerna.

1972 års kulturpolitiska utredning låg till grund för 1974 års kulturpolitiska proposition. Den la grunden till den kulturpolitiska infrastruktur vi idag har med en regional nivå som finansierar den sk länskulturen. Det är enlig mig en grundbult för medskapande och arbetstillfällen i hela landet. Utan den skulle inte Byteatern eller vilken annan länsteater som helst finnas. Utan den skull länsbibliotek, länskonstmuseer, länsmuseer, länsmusik med flera inte funnits. Utan den skulle aldrig kulturen på ett rationellt sätt nå medborgarna. Tack vare Carl-Johan K och hans kolleger lades en grund som ger arbetstillfällen, sprider kunskap, gör det möjligt att leva utanför storstadsområdena.  

Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller håller på att krackelera, frågar jag mig om inte det krävs en annan kunskap och ett annat sätt att utgå ifrån. Då kanske just Ants W till delar får rätt, att det är från kommunerna som kulturpolitiken skall byggas. Det är kanske från det civila samhället som regionerna skall utveckla en ny kulturpolitik. Tiden är kanske mogen för ett annat perspektiv.

Vågar vi prova?

torsdag 29 december 2011

Kulturplans fiasko

Strax före jul tog Ulf Wickbom i Barometern upp Regionförbundet i Kalmar läns hoprafsade kulturplan, som Ulf W uttryckte det. Även om det är lite sent kan jag inte låta bli att kommentera dessa i några kommande bloggar.

Ulf W skriver att ”ingen kan ställas till svars för länet oförmåga att definiera sin kulturella nivå”. Äger detta någon riktighet i annat än ett katastrofallt misslyckande att ge utlopp för en regional kulturpolitik på de grunder som åtskilliga remissvar och genomgångar gett uttryck för.

Regionförbundet på ett många sätt lagt en grund för en kulturpolitiks syn genom RUPAR, utredningar, gemensamma strategier och åtskilliga remissvar massor av konferenser och överläggningar. Detta till trotts har inte politiken dvs Kulturberedning, förbundets arbetsutskott eller dess styrelse lyckats formulera en kulturpolitik värd namnet.

Jag tror att detta har historiska förklaringar långt tillbaka till ”Den nya kulturpolitikens” barndom. Om vi skall vara ärliga har mycket få politiker tagit kultur till sig och vågat driva en kulturpolitik i partilinjens motvind. Få politiker har lika kraftfullt som politiker i Västra Götaland och Skåne, vilket Ulf W refererar till, drivit en vilja där man med eftertryck gett kulturen den roll som den kan ta. Nämligen den att utveckla individer för att därigenom få länet att växa.

Trotts många politiska dokument, som bedyrar hur viktig kulturen är, har sällan våra politiker gått från ord till handling. När väl visioner eller handlingsplaner skall ner till verklighet, har inget gjorts. Den senaste valrörelsen visar tydligt vilken roll länets politiker ger kulturpolitiken. Det är en ynkedom som gränsar till tjänstefel. Jag har visat det i tidigare bloggar och kommer att återkomma till det i senare inlägg.

Själfallet är det inte försent men det krävs en gemensam vilja från samtliga politiker i länet, likt den som finns i många andra län, inte minst i nämnda län. Nu finns chansen att påbörja en helt ny svensk kulturpolitik som börjar i kommunerna. Ta den!

söndag 11 december 2011

Vänd upp och ner på kulturpolitiken del 2

Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kulturförvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.  

Om vi håller oss till Sverige och den svenska kulturpolitiska modellen frågar jag mig om man inte nu kan finna ett annat arbetssätt.

Kulturplanearbetet kanske i de allra flesta regioner börja i kommunen – i samtalet med arrangörerna, det civila samhället, det skapande kulturlivet och genom ett samtal med skolorna, omsorgen osv. Hur vill man där finna ett samarbete med scenkonsten. Vad vill man där utveckla för att våra medborgare skall få det bästa av vad kulturen har att bjuda. Är det inte så att i analysen av detta man därefter kan ta en diskussion med regionen.

Först därefter, menar jag, kan kommunen i små och medelstora kommuner, i samverkan med regionen, ta en diskussion med regionala institutioner och regionala organisationer, om vilka resurser, som behövs för att utveckla scenkonsten.  
Vilka gemensamma resurser behöver kommuner och regioner för att utveckla bl.a. scenkonsten för att i samverkansmodellen ta en diskussion med Kulturrådet. 
Regionerna säger ”Vi har detta” , kommunerna anger ”våra insatser är dessa” hur kan Kulturrådet matcha detta?
För att gå vidare menar jag att Kulturrådet i sin tur bör ta diskussion med departementet om behov, metoder och avsikter.
Låt mig återkomma till detta!

Vänd upp och ner på kulturpolitiken

Min grundsyn är att kulturens utvecklingsfaktor, kanske rent av drivkraft, ligger i möjligheten att skapa debatt. För mig handlar det om såväl om personlig utveckling, identitet-skapande, social gemenskap dvs socialt kapital. I vårt livslånga lärandet ger kulturen möjligheter att reflektera, bli berörd, komma till insikt genom andras erfarenheter och andra perspektiv. Möjligheter att se sig själv i ett sammanhang som en länk i ett historiskt sammanhang, i, om inte gemensam, så i vart fall historiskt sammanhang. I bästa fall

Jag ställer en fråga, kan man säga att det finns tre gemensamma insatsområden som är en möjlig väg för att utveckla kulturen ytterligare.


För det första, det jag skulle vilja säga mer grundläggande fundamental förändring i arbetet med estetiska läroprocesser i skolan omsorg, sjukvård och äldrevård.

För det andras utveckling av entreprenören, en idégivare. Det kan vara inom en institutionen, kanske en organisationen eller hos den enskilde dvs där det finns en bärande idé. För mig handlar det om att utveckla och skapa mervärde i en idé. möjliggöra klusterbildningar och utveckla det vi i dag kallar smarta specialiseringar dvs en kunskapssamling.

Samt för det tredje ett nära och gemensamt arbete att utveckla Rotsystemet dvs det civila samhällets oumbärliga insatser.

Varför är det finare att sitta runt ekbordet än furubordet

I en studie av danska Ingalisa Konrad visade hon för några år sedan förskjutningen i den kommunala kulturförvaltningens sätt att se på kulturen i kommunen. 

Hon menade att under 70-talet var kulturförvaltningen bl.a. starkt inriktad på att stödja föreningar och folkbildningen, anordnade kulturläger och de tog ansvar för samlingslokaler m.m. Men att detta förändrades under åren och 30 år senare övergick detta till att handla om events, design, mode, kulturturism. 

På ett ideologiskt satt innebar det en förskjutningar från kulturpolitikens grundbult nämligen det vi är överens om från yttrandefrihet, jämlikhet, decentralisering och livskvalitet till marknad, omsättning, profilering av staden, attrahera näring.

Det var ”finare”, skapade mer kredit, kanske gav mer lön i kuvertet att sitta runt kommunlednings ekbord än i köket runt furubordet tillsamman med civilsamhället.

Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kultur-förvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.


Är inte det här är fundamentet i den svenska kulturpolitiska modellen? Är inte syftet att det kulturförvaltningen kommer överens med det civila samhället sedan skall följs upp regionalt? Genom den infrastruktur vi har när det gäller länsinstitutioner och länsorganisationer är detta, menar jag fullt möjligt. Om det finns ett ansvar på varje nivå. Kan vi kanske se en annan kulturpolitik inom scenkonsten. För detta krävs det en insikt i betydelsen av och vikten av att varje nivå, även den statliga, och var för sig är betydelsefull. Och att man är beroende av varandra för att systemet skall fungera. Eller?

Civila samhället, det kulturpolitiska rotsystemet

Är det någontin jag tycker vi skall premiera är det den svenska kultupolitiknes rotsystemet. Utan dessa eldsjäl som befinner sig i det jag kallar rotsystemet skulle den mesta av scenkonsten i Sverige inte nå ut till besökaren. 

Vi har i Sverige ca 190 kommuner i Sverige har under 25.000 invånare,  277 kommuner har under 100.000 invånare.

I kommunerna finns ca 240 teaterföreningar och om jag räknat rätt ca 858 olika slag av arrangerande musikföreningar. De älskar scenkonsten!
Det är här vi finner den teaterintresserade sjuksköterskan Berit Hjort, den musikintresserade och gymt kunniga gymnasielärare Dag Bonde eller den jazzintresserade och vetgiriga egna företagaren Hans Dunhed.
Låt oss leka med tanken att det sitter ca 7 personer i dessa styrelser det blir ca 6009 personer. Låt oss fortsätta leken det blodiga alvaret de har planeringsmöte, de delar ut affischer, de gör annonser, de ser till att ta emot artister, hjälper till på scen, de säljer och river biljetter, de serverar kaffe i pausen, de servar skådespelare och musiker med mat och dryck, de tar hand om kläder ja Ni vet. Vi säger att de lågt räknat träffas ca 6 ggr/år och då ca 3 timmar sammanlagt lägger de då ner ca 36 000 timmar. Sätt en lämplig timpeng på det och vi har åtskilliga tio tal miljoner. Vilken samhällsekonomisk vinst.
Jag tror att dessa personer runt om i landet på olika sätt medverkar till medborgarnas och människors utveckling genom sitt envetna och entusiastiska arbete. De bidrar till samhällsdebatt, de bidrar till fördjupad kunskap och förståelse om oss själva. De bidrar framförallt och väsentligen till att kulturen nå ut! Det i sin tur skapar ett utvecklar människors olika kunskaper. Om inte det bidrar till samhällsutvecklingen , ja, då vet jag inte vad som gör det.

Hurra vi tillhör medelmåttorna - Publicerad i Barometern jan 2011

Aldrig tidigare har ett linjetal på en partikongress nationellt, och knappast heller internationellt, börjat med en lovsång till kulturpolitiken. Vi var många som blev otroligt förvånade och mycket tacksamma.  Fritt citerat inledde Håkan Juholt med att ”vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör, teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar”. Jag kan tillägga och tror han innesluter museer, konsthallar, gallerier konserthus m.m.

Håkan Juholt fortsatte med att partiet måste stå upp för en kulturpolitik ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för”.
För oss som arbetar med kulturfrågorna i länet är det både häpnadsväckande och roligt att finna denna hetta lovsång. Men i länet och i kommunen är det allt annat än lovsång här råder medelmåttlighet och ljummenhet.
För några månader sedan släpptes ”Kulturens finansiering 2008-2009”, en rapport från Statens Kulturråd om hur offentliga medel fördelar sig mellan de tre huvudfinansiärerna. Denna rapport har fokus på siffror och lämnar det kulturpolitiska innehållet därhän. Men den delger svenska folket, lika kyligt som den gångna vinter, vad Sveriges kommuner och landsting/regioner lägger i anslag per invånare till kulturen. Vi skall komma ihåg fortsättningsvis att det som kommuner och landsting/regioner lägger till kulturverksamheter är fundamentet, dvs basen, för att utveckla den svenska kulturpolitiken. Därutöver kommer andra offentliga, statliga och privata insatser. Därtill, utanför all vetenskaplig och ekonomisk beräkning, kommer osedvanliga många frivilliga volontärs-, entreprenörs- och föreningsinsatser.
Trotts den bitande kylan i dessa kalla fakta och väl medveten om att statistik är statistik, tycker jag det är en intressant läsning. Vi ser trender och vi kan, dessvärre, analysera hur en statlig kulturmyndighet ser regionens och länets kommuners insatser i förhållande till andra län och kommuner. Det är av den anledningen rapporten är synnerligen viktig. Vi skall se rapporten i ljuset av den kulturpolitiska historian. Vi skall se den i förhållande till vad vi de facto vill och beslutar. Och vi skall se den i förhållande till hur andra regioner och kommuner ser på kulturen.  

I mitten av 70-talet skapades nuvarande ordning inom kulturverksamheterna. Stat och landsting, skulle i likhet med rådande ordning inom andra områden, skapa ett kulturellt regionalt nätverk av kulturinstitutioner, de s.k. producenterna. Till sin grund var det här i huvudsak en arbetsmarknads- och regionalpolitik. Det var inte endast i storstäderna man skulle ha tillgång till eller skulle kunna leva på konsert-, teater-, utställnings verksamheter. Detta skulle nå ut i hela landet. Därför skapade man, idag vida känt och ett unik koncept, en regional infrastruktur för kulturinstitutionerna.
På kommunal nivå tog kommunerna ansvar för att utveckla folkbiblioteken och senare, grovt förenklat, kommunala informationscentra samt kulturskolorna. Utöver det låg en outtalad förhoppning att kommunen skulle utveckla det civilsamhällets insatser dvs. framförallt organisationer, föreningar och volontärer.
Det är det här som ligger till grund för vår gemenamma kulturpolitik. Men något nytt håller på att hända.
2010 har varit ett utmanande år med stora omvälvningar inom kulturpolitiken. Värre kommer det att bli genom den regionalisering som står framför oss. Vi står inför en helt nya men intressant kulturpolitik. Förutsättning har förändrats men skapar möjligheter.
Om vi ner ser på de kalla siffrorna så skall man bo i Helsingborg och inte i Nordanstig om man vill ta del av ett rikt varierande kulturliv. I Helsingborg lägger invånarna 1.914 kronor per år till sitt rika kulturliv. I Nordanstig lägger invånarna 411 kr/inv och år till kulturen. Att jämför en utflyttsort med svikande befolkningsunderlag med en inflyttnings- och dynamik kommun är orättvist. Men jag är inte ute efter den jämförelsen jag är ute efter det kulturpolitiska synsättet och den kulturpolitiska viljan. Jag är ute efter den fördjupade frågeställningen! Vad är det som gör att vi har så olika syn på kulturens värde?  Vad är det som gör att man i Helsingborg under så lång tid mycket medvetet skapat en strategisk plan för att utveckla kulturen medan andra kommuner såsom länets kommuner inte gör det? Alla modern forskning vet kulturens värde, varför vet inte våra landstings och kommunpolitiker det?  
Vad säger då de ekonomiska fakta Kulturrådet lagt fram om vår region och våra kommuner? Jag har här jämfört år 2007 rapport med den rapport som rådet levererade i vintras. Den visar att de medvetna ekonomiska satsningar som landstings politikerna lovade inför förra valet flyttade upp regionens anslag från en botten placering till en mittenplacering av regionernas ekonomiska satsningar. Vår insats per invånare och år är idag 347 kr/inv. (I Hallands län lägger man 623 kr/inv och i Jämtlands län lägger man 555 kr/inv!!)
Detta till trotts når vi numera en ynka medelmåtta! Jag frågar mig är det bland medelmåttorna vi vill befinna oss. Är det medelmåtteriet alla utredningar och strategier som utarbetats på Regionförbund och kommuner under den senaste tiden skall leda till?
När det gäller de sammanslagna kommunala anslagen för länets kommuner når vi också där samma ynkliga resultat. Vi befinner oss även där bland medelmåttor med 983 kr/inv och år. 139 kr från en bottennotering men mer än dubbelt så mycket för att nå en toppnotering.
Ser man däremot till enskilda kommuner i länet, ja, då ser det annorlunda ut! Emmaboda är outstanding! Kommunen är trea (!) av samtliga landets kommuner. I Emmaboda lägger varje medborgare 1.849 kr/inv. Om vi jämför med grannkommunen Torsås, är det 1.261 kr/inv mer. Bland svenska kommuner hamnar Torsås kommun på 273:e plats genom sina 587 kr/ inv, en bottenplats i länet.
Kulturstaden Kalmar hamnar i mitten av länets kommuner med en sammanlagd lands kommunlista på 116.e plats med 947 kr/inv. Hur kan det rimma med den satsning Kalmar säger sig vilja göra?
Vad säger det här? Som jag sa tidigare, det är statistik och säger mer om trender än om verklighet. Men vi skall komma ihåg att den metod kulturrådet använt är samma metod som utarbetats och som förfinats under många år och som bygger på av kommuner och regioners inrapporterade statistiska underlag.
Vad innebär detta? Skräckscenariot är oförändrade statliga anslag eller ännu värre sänkta anslag. Rubbas balansen och vår vilja, uteblir statliga anslag.  Jag menar att den kulturpolitiska viljan i länet är en katastrof. Kulturrådet kommer att slänga alla vackra fagra utredningar, strategier m.m i en vårflod. Allt det arbeta som under de gångna åren gjorts från det Regionala utvecklingsprogrammet –  Rupen -, över Kultur med nya ögon, fram till  konst- teater strategier m.m. kommer att betraktas, för var det är, tomma ord.  
Jag har ställt frågan förr och jag ställer den igen. Hur kan samma landstingspolitiker som sitter i Regionförbundet och beslutar om politiska dokument inte ta kulturpolitiska konsekvenser? Var finns vilja att utarbeta en långsiktig hållbar ekonomisk kulturpolitisk strategi! På motsvarande sätt är det inom kommunerna (med ett undantag). Samma kommunpolitiker som sitter och beslutar i Regionförbundet tar inte ekonomiska konsekvenser i vardagen. Man lever inte upp till beslutade utredningarnas målsättningar. Varför?
Håkan Juhots linjetal rimmar dåligt med ett s-märkt landsting och en s-märkt kommun. Hur skall man tolka det. Jag väljer tills vidare att skönja en vår? Om vi skall vända trenden måste vi ta de möjligheter som den nya kulturpolitiken ger oss.
Två citat får avsluta detta inlägg först från Håkan Juholt Linjetal igen: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra” och sen i min tolkning av Riksteaterns vision: Kulturen skall skapa mentala krockar på många språk för att sätta tanken och känslan i rörelse samt bidra till att varje medborgare deltar, har inflytande och känner delaktighet i samhällsutvecklingen.
Det har varit vinter länge! Vågar vi se fram emot en kulturpolitisk isbrytning och en framtida vår!

Nu är det åter tid att återuppta bloggen

Tid detta vida begrepp!

Ögonblick eller tidsperiod. Epok eller tillfälle. Jag vill ge personliga perspektiv av vad jag sett, hört och varit med om inom kulturpolitiken.

Återuppta.

Det förpliktigar. Jag skall försöka hålla det!

Reflektion dvs tänka över, begrunda och funder omkring.

Spegla och återkasta!

Håll till godo!!

fredag 8 maj 2009

Åter på banan

Nu har jag också tagit del av kulturutredningen och följer med stort intresse den debatt som förekommer. Att jag inte återkommit förrän dag datum beror i huvudsak på en fantastik vistelse i Tokyo och Kyoto. Det finns inte utrymme inom ramen för dessa reflektioner att nu delge intryck men jag hoppa kunna återkoma med konst- och kulturpolitiska frågeställning när det gäller jämförelser mellan Japan och Sverige vid ett senare tillfälle!

måndag 30 mars 2009

Rädda Soppscenen i Kalmar

Nej det är ”fan” i mig inte lätt att vara ”teaterdirektör” för att citera August Blanche i sin komedi "Ett resande teatersällskap”.

Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.

En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.

En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.

Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?

Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?

Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.

I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?

En liten arena som var stor på Kalmar teater står tom! En estrad som bjöd på nationella storheter har låtit ridån falla! En scen, som gav Kalmar och Ölands många konstnärer, musiker, designers, skådespelare, författare, estradörer m.fl. en möjlighet att möta en publik, har lagts i graven!

Är det fler än jag som kommer att sakna Soppscenens omtänksamma välkomnande! Är det bara jag som kommer att sakna den gemensamma samlingsplatsen! Finns det fler än jag som kommer att sakna Hanssons fisksoppa? Jag är övertygad om detta! Vi kommer att sakna skratten? Vi kommer att sakna det livsbejakande? Vi kommer att sakna nerven? Vi kommer att sakna såväl glädjetåren som tårar av djupt medkännande och igenkännande! Vi kommer att sakna såväl etablerade proffs som amatörer! Vi kommer att sörja scenen i det lilla formatet som gjorde de stora!

Publicerat i Baromtern 25 mars 2009 (Båda bilderna är hämtade från Barometerns hemsida. Arkivfoto: Paul Madej )

fredag 6 mars 2009

Portföljmodellen

Jag har under många år arbetat med kulturpolitiska frågor både på regional och lokal nivå. Jag har arbetat kulturfrågor både inom kommuner, landsting och regionförbund.

Min grundsyn till kunskap är didaktisk dvs att allt lärande utvecklas bäst i ett förhållande mellan teori och praktik. Får man ansvar tar man ansvar! Det gäller såväl på personlig som på samhällelig nivå.

Jag alltid har haft ett komplicerat förhållande till en stark statlig kulturpolitik. I allt väsentligt har nämligen staten överlämnat ansvar till regioner och kommuner när det gäller socialpolitik, skolpolitik m.m. Men när det gäller kulturpolitiken har man haft mindre förtroende för sin kolleger i region, landsting och kommuner, varför?

Det finns en bakgrund. Statens ansvar bygger på en lång tradition av dels ett konst- och dels ett kulturperspektiv. Det handlar om bildningsidealet samt att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen. Arthur Engberg ger la grunden till inrättandet av Riksteatern 1934, en procent regeln som ersättning till konstnärer 1937 och småningom också ersättning till författare för biblioteksutlåning. Han utvecklade sin syn i Demokratisk kulturpolitik (1938). Kulturen menade han igår som ett led i den demokratiska skolningen mot rådande auktoritära föreställningar. Det var i den andan ett fundament för svensk kulturpolitik byggdes.

Det finns en nutid. Med Ny Kulturpolitik (1972) och som låg till grund för kulturpropositionen 1974, tog den kulturpolitiska debatten ett nytt avgörande steg. Sverige fick för första gången en samlad kulturpolitik. Det synsättet röjde vägen för ett självständigt politikerområde. Man förtydligade statens roll. Ledorden var ökad decentralisering, ökat deltagande både i form av integration av kulturverksamheter i människors vardag samt också en betoning av det eget skapande. Det här låg i linje med bildningsideal eller folkbildningsidealen. Decentralisering innebar ett ökat samspel mellan stat landsting och kommuner i utvecklandet av länsinstitutioner skall ses i ljuset att skapa kulturarbetare arbetstillfälle. En struktur av länsinstitutioner växte fram inom på stort sett alla verksamhetsplan inom museer, musik och teater. Det utvecklades ett intressant samspel mellan staten och kommunerna (inkl landstingskommunerna). Kulturpolitiken växte sig starkare men det var på departementets villkor och med statliga ämbeten vid dirigentpodiet. Statens kaka var liten men stabils sades det. Den var lite och blev instabil. Både offentlig verksamhet, dvs landsting, regioner och en hel del kommuner men framförallt regionala kulturinstitutioner, kulturarbetare och medborgare vill och förväntade sig mer.

Hur tar vi då tillvara en framtid. Värderingar och därmed kulturen har alltid varit föränderlig. Vi har gått från moderniseringen till ett postmodernt samhälle. Vi går från en statlig dominans till regionalt tänkande. Vi går 70-80 talets grundbidrag via 80 och 90 talets verksamhetsbidrag genom 2000 talets först ”påse” och sen mer välgrundad ”portfölj”. Betänkande av Kulturutredningen (2009) vill nämligen utveckla en portföljmodell. Man presenterar en helt ny ekonomisk- och verksamhetsmodell för dialog och utveckling mellan stat, region och kommuner. Vad kommer det att leda till?

Jag har aldrig förstått varför inte staten mer utvecklat en avtals eller överenskommelse tradition med regioner och kommuner. Redan 1997 införde jag vid Regionförbundet i Kalmar län dels ett ska utvecklingssamtal och dels överenskommelser mellan regionen och de regionala kulturinstitutionerna. Om jag förstår det rätt var Kalmar län först med denna modell. Utvecklingssamtalet var en ömsesidig diskussion mellan Regionförbundets såväl politiska som tjänstemanna ledning och länsinstitutionens presidium och chefstjänsteman. Utvecklingssamtalet låg till grund för överenskommelsen och åtagande när det gäller anslag och utveckling av verksamheten.

Det saluförs återigen i medier och debatten en ogrundad syn på regionala och kommunala politiker och tjänstemän. Omyndigförklarandet av regioner och kommuner gör mig egentligen bara förbannad. Det är en ogrundad och framförallt okunnig syn på den största tjänstemanna kåren och de flesta politiker inom kulturen i det här landet. Jodå det finns brister, jodå, det finns okunskap, jodå, det finns klantigheter och klåfingrighet, men märk väl, denna kunskapsbrist finns också inom statens kulturpolitiker och tjänstemän. Kulturministerns privata inställning till konst som hon uttryckte i Svt senast med anledding av händelserna inom konstområdet nyligen är bara ett i raden av exempel.

Jag ser portföljen som ett led i utvecklandet av en gemensam nationell kulturpolitik, grundad på ett mångfaldssamhälle och i ett samspel mellan, såsom utredningen säger, offentlig verksamhet, företagsamhet och det civila samhället. I allt väsentligt har vi allt att tjäna på en gemensam kulturpolitik syn i utveckling av kommuner och regioner.

Jag måste säga att jag tror på det som utredningen säger om aspektpolitiken, jag tror på delat ansvar mellan olika politikerområden, jag tror på byggandet av regionala arenor och jag tror på samspelet mellan civilsamhället och folkbildningen. Jag kommer att utveckla detta i kommande blogg. I allt väsentligt har vi alla att tjäna på en väl grundad kulturpolitik en pusselbit är finansieringen. Låt oss pröva den!

onsdag 25 februari 2009

Några grundläggande och frågeställningar ang kulturutrednngen

Det är väl ingen överdrift att påstå kulturpolitikens alltid levt i trångmål. Det är förhållandevis ett ungt politikerområde. Om dess materiella förnödenhet kan man tvista. Om dess existentiella nödvändighet råder det inga tvivel. I vems tjänst, till vem och för vem har vi helt olika uppfattningar om! Form, innehåll och utövares villkor har alltid i alla tider oberoende statsskick diskuterats.

Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.

När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Ny Kulturpolitik, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.

Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin där brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?

Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.