Kulturen, dvs kulturutövaren enskilt eller i grupp står i egen tjänst. Få av oss ser skapandet som en samhällerlig nyttoeffekt. Den är snarare en källa till djupa och subjektiva insikter. En unik kunskap som i bästa fall kan ställas i samhällerlig tjänst såsom ting, i from av design eller arkitektur, eller i form av idé och en kollektiv genomlysning, som kan ge djupa kunskaper om oss själva och ibland dessutom ett engagemang.
Med kulturpolitiken är det annorlunda. Kulturpolitiken går ut på att fördela samhällerliga resurser immateriella såväl som materiella. Jag tycker det gäller såväl kunskap, insikter och utbildning som demokratisering och decentralisering.
I vår iver att möjliggöra en ökad kulturbudget har det under hela 00-talet diskuterats kulturens nytta inom olika områden. Det finns nämligen inte så många vägar att gå. Vi kan göra som Norge nyligen gjort öka kulturbudgeten genom offentlig finansiering inom såväl stat, region och kommuner. Vi kan implementera ett mer instrumentellt synsätt och nyttja andra samhällsområden t ex sjukvård, genom såsom kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill, ”kultur på recept”. Just det som Bengt G vänder sig emot. Vi kan också på ett mer systematiskt sätt nyttja kulturen som en resurs inom ex estetiska läroprocesser eller för den delen en allmännelig samhällerlig utveckling. Den andra vägen är en privat finansiering genom egenfinansiering, varje medborgare betalar det det man tar del av, och/eller genom frivilliga gåvor dvs mecenatvägen. Det finns nämligen, såsom Björn Samuelsson skriver i sin krönika i dagens Östran, ”ingen kultur som går runt av egen kraft. Det finna alltid någon som betalar”. Frågan är vem?
Svaret på just den frågan är svaret på vilket samhälle vi vill ha!