Nej det är ”fan” i mig inte lätt att vara ”teaterdirektör” för att citera August Blanche i sin komedi "Ett resande teatersällskap”.
Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.
En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.
En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.
Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?
Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?
Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.
I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?
Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.
En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.
En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.
Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?
Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?
Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.
I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?
En liten arena som var stor på Kalmar teater står tom! En estrad som bjöd på nationella storheter har låtit ridån falla! En scen, som gav Kalmar och Ölands många konstnärer, musiker, designers, skådespelare, författare, estradörer m.fl. en möjlighet att möta en publik, har lagts i graven!
Är det fler än jag som kommer att sakna Soppscenens omtänksamma välkomnande! Är det bara jag som kommer att sakna den gemensamma samlingsplatsen! Finns det fler än jag som kommer att sakna Hanssons fisksoppa? Jag är övertygad om detta! Vi kommer att sakna skratten? Vi kommer att sakna det livsbejakande? Vi kommer att sakna nerven? Vi kommer att sakna såväl glädjetåren som tårar av djupt medkännande och igenkännande! Vi kommer att sakna såväl etablerade proffs som amatörer! Vi kommer att sörja scenen i det lilla formatet som gjorde de stora!
Publicerat i Baromtern 25 mars 2009 (Båda bilderna är hämtade från Barometerns hemsida. Arkivfoto: Paul Madej )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar