Stefan Löfven och kulturen

Jag är förmodligen inte ensam om att vara rädd och ängslig, tänker jag. Jag var på väg från Pukebergs glasbruk till Kalmar. Jag har varit på ordförandeöverläggningar med andra regionala kulturinstitutions ordförander.

Jag mins Håkan Juholts linjetal.. Aldrig förr hade socialdemokratin och en partiledare varit så tydligt. Håkan J är enastående i sin retorik och har i många frågor ett flödande engagemang. ”Partivänner….konstens uppgift att odla våra drömmar, att ge möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Och han fortsätter: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra. Vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör; Teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar. Låt därför beskedet från denna kongress vara, att svensk socialdemokrati står upp för en kulturpolitik som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för.”

Det här var positivt för alla oss som tror att kulturen inte bara ger kunskaper, perspektiv på vår tillvaro utan också stimulans för sinnet, själen.

För någon timma sedan utsåg socialdemokraterna Stefan Lövfen till ny partiledare efter Håkan Juholts snöplig och tråkiga sorti. Håkan J sorti var förmodligen oundvikligt och tråkig på många plan. Det var en besvikelse inte minst för alla oss som trodde att han kunde stå upp för en öppnare annan kulturdebatt inom kanske regering men framförallt i riksdagen.

Valet av Stefan Löfven kan jag inte bedöma men i det oundvikliga verkar det rimligt. Den betänklighet jag har är att verken Metall eller LO sedan många år tillbaka stått för en kulturpolitik värd namnet.

Häromdagen nämnde dock Stefan L i en intervju att Bo Widerbergs film, Ådalen 31, blev ett uppvaknande för honom. Bo Widerbergs film gav Stefan L ögon att se och utrustade honom med vingar.

Låt oss inte bli besvikna!

”Kapitalism 4.0”

Någonting håller på att hända kanhända i kölvattnet av en arabisk vår och västvärldens ekonomiska kris. Kanske börjar ett annat och vänligare samhälle växa fram delvis genom Occupy Wall Street-rörelsen och initiativ som Fredsuppdraget.se m.m. Dessutom påbörjas en lång diskussion i Financial Times om ”The Crisis of Capitalism” och här hemma påbörjar professor Klas Englund en debatt i lördagens DN där han pläderar för en mer ansvarstagande kapitalism. Om Klas E därmed också menar att en detta ansvar också gäller kulturpolitiken framgår inte men man får hopas och anta det. Självfallet är detta välkommet.

För att återkomma till Lars Anders Johanssons artikel i Barometern i förra veckan, som jag tidigare kommenterat, vill jag citera honom: ”Under det sena 1900-talets ideologiska strider lämnade den nya borgerligheten helt och hållet kulturfrågorna därhän. Den svenska borgerlighet som växte fram efter 80-talets löntagarfondsstrid hade övergett de humanistiska ideal som tidigare utgjort kärnan i identiteten.” Vi är många som beklagar detta och välkomnar en återhumanisering av ledarskapet inom borgligheten och företagsamheten.

När jag började som kontaktman vid kulturnämnden i Kristianstad, för mer än 30 år sedan, var min ordförande moderaten Torsten Falck. Torsten F var, om inte storbonde så i vart fall, en ganska välbärgad lantbrukare. Och det förekom att jag åkte ut till ägorna där Torsten satt på traktorn för att få kulturnämndsprotokollet påskivet. Torsten F var fritidspolitiker och konservativ i ordets bästa bemärkelse. Han var en stor humanist och såg värdet av kulturen mitt uppe i 70-talets heta ideologiska strider. I dag får man leta med ljus och lyckta för att finna samma engagemang.

Professor Lars Lindkvist, vid Linneuniversitetet, välkomnade också, i en artikel i Barometern för några månader sedan, företagsamheten som mecenater. Vi behöver mer och fler företag och företagare som på olika sätt stöder politikernas satsningar på kulturen.

Jag delar dessa uppfattningar till fullo.

För att utveckla oss som individer och därmed vårt gemensamma samhälle behöver vi engagerande individer såväl civilsamhälles ovärderliga insatser liksom företagare och politiker. Kulturen och kulturpolitiken är en del i denna samhällsutveckling. Kulturen är ena benet, bildningen och utbildningen det andra, i utvecklingen av en individ. Känsla och förnuft om man så vill.

Låt oss hoppas att i återhumaniseringen av och i, vad Klas Englund säger, ”Kapitalism 4.0”, också företagare, mecenater m.fl hittar fram till kulturen och kulturinstitutionerna. Det är inte endast sporten och idrottsrörelsen som behöver företagares och företagens personliga engagemang!

Kulturens finansiering

Bengt Göransson, legendarisk kulturminister, sa nyligen i en av landets tidningar att ”Inte fan blir man friskare av kultur” och med det menar han att kulturen inte endast är nytta och pengar utan framförallt insikter. Så rätt så rätt! Jag delar helt Bengt G men tycker samtidigt att i sin iver att pläderar för kulturens egennytta missar Bengt G något väsäntligt, nämligen distinktionen mellan Kulturen och kulturpolitiken.  

Kulturen, dvs kulturutövaren enskilt eller i grupp står i egen tjänst. Få av oss ser skapandet som en samhällerlig nyttoeffekt. Den är snarare en källa till djupa och subjektiva insikter. En unik kunskap som i bästa fall kan ställas i samhällerlig tjänst såsom ting, i from av design eller arkitektur, eller i form av idé och en kollektiv genomlysning, som kan ge djupa kunskaper om oss själva och ibland dessutom ett engagemang.  

Med kulturpolitiken är det annorlunda. Kulturpolitiken går ut på att fördela samhällerliga resurser immateriella såväl som materiella. Jag tycker det gäller såväl kunskap, insikter och utbildning som demokratisering och decentralisering. 

I vår iver att möjliggöra en ökad kulturbudget har det under hela 00-talet diskuterats kulturens nytta inom olika områden. Det finns nämligen inte så många vägar att gå. Vi kan göra som Norge nyligen gjort öka kulturbudgeten genom offentlig finansiering inom såväl stat, region och kommuner. Vi kan implementera ett mer instrumentellt synsätt och nyttja andra samhällsområden t ex sjukvård, genom såsom kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill, ”kultur på recept”. Just det som Bengt G vänder sig emot. Vi kan också på ett mer systematiskt sätt nyttja kulturen som en resurs inom ex estetiska läroprocesser eller för den delen en allmännelig samhällerlig utveckling. Den andra vägen är en privat finansiering genom egenfinansiering, varje medborgare betalar det det man tar del av, och/eller genom frivilliga gåvor dvs mecenatvägen. Det finns nämligen, såsom Björn Samuelsson skriver i sin krönika i dagens Östran, ”ingen kultur som går runt av egen kraft. Det finna alltid någon som betalar”. Frågan är vem?

Svaret på just den frågan är svaret på vilket samhälle vi vill ha!

Lars Anders Johanssons Kulturkamp

I gårdagens Barometer skriver Lars Anders Johansson en essä om ”Kulturkampen”. Bakgrunden till essän är två tidigare artiklar också dessa på ledarsidan i Barran. Den första är en intervju av Ulf Wickbom där han möter Lena Adelsohn Liljeroth och den andra kommenterar Lars Anders J Bengt Olssons ”uppgörelse” med kulturvänstern i DN. Om det var en uppgörelse och om den var vältalig får väl stå för Lars Anders J men gårdagens rubrik var desto mer uttrycksfull, ”Borgligheten måste släppa offerrollen”.  Jag avstår att ge mig in i Bengt Olssons träsk, det är det så många andra som gjort. Diskussionen är beklaglig och talar för sig själv.

Däremot finns det några intressant frågeställning i Bengt Anders J:s påstående och historiska förklaringen till dagens vänsterdominans inom den svenska kultursektorn. Enligt Lars Anders J skulle Palmeregeringen oskadliggöra den ytterlighetsvänster som vuxit fram under slutet av 1960-talet, genom triangulering (genom att finna en tredje ståndpunkt, min anm.) Denna oskadliggörning skulle enligt Bengt Anders J leda till en statlig initierad radikalisering av media och kulturpolitiken. Radikalisering, ja, men om det var en triangulering finner jag tvivelaktig, åtminstone vad gäller framväxten av den nya kulturpolitiken.

Lars Anders J skriver att den tidigare företrädesvis borgligt orienterade kulturen hade i långt högre utsträckning varit privat finansierad, styrdes över mot en offentlig finansierad kultur med ideologiska förtecken. Jag stannar här i Lars Anders J essä men återkopplar senare till hans avslutning av essän. Jag stannar då jag tycker analysen är ytlig och endast sett ur ett ideologiskt synsätt. I praktiken var det nämligen helt annat.

Lars Anders J har rätt att under 60- och 70-talet var kulturen borgligt orienterad och finansierad och dessutom företrädesvis dominerad från Stockholm och i någon mån från Göteborg och Malmö. Vi befinner oss i slutat av den klassiska moderniseringen i ett framväxande av ett postmodernt samhälle. I samband med industrialismens omdaning, ökad offentlig sektor och framförallt tilltagen utbildning växte också intresset fram för en ökad delaktighet i kulturlivet. Vi befann oss i en mycket dynamisk period materiellt, arbetsmässikt och samhällerligt. Men kulturens rum var av borglighetens slutna, i en del fall egenmäktigt tagna privilegier, och av flertalet medborgare upplevda som otillgängliga, i den mån det överhuvudtaget fanns. Ett exempel, det fanns i Sverige i mitten av 70-talet en Opera och en Dramaten, byggda i slutet av 1700-talet, det växte fram teaterensembler under 1900-talets början och mitt i storstäderna såsom Göteborg, Helsingborg, Malmö, Norrköping/Lindköping, Uppsala/Gävle och Borås. De av borgligheten vällovligt byggda teaterpalats som byggdes under mitten och slutat av 1800-talet (Kalmar teater 1887) var i huvudsak hänvisade till Riksteaterns turnéer. Värre var det på musikersidan när det gäller ensembler och tillgängliga anpassade konserthus. Ännu värre var det för konstnärer och konstmuseerna. Värst var det för dansarna.

Jag uppfattar det nämligen att i ljuset av ökad akademisk kunskap och en alltmer tilltagande folkbildning växte också intresset fram för att få tillgång till kulturen. Sociologiska undersökningar visade slutenheten och otillgängligheten för det sk vanliga folket till teater, konserter, museer och konstmuser. Mot bakgrunden av detta växte kulturpolitiken fram. Mot bakgrunden av detta tillsattes en parlamentarisk utredning som la fram en ny kulturpolitik. En ny kulturpolitik som banade vägen för en ökad decentralisering och framförallt en strukturell förändring av den hittills förda kulturpolitiken. En kulturpolitik som i stort sätt en helt enig riskdag ställde sig bakom. Den nya kulturpolitiken skulle göra kulturen mer tillgänglig och, vilket är och var viktigt, skapa fler arbetstillfällen för konstnärer och scenkonstutövare i hela landet.

Det intressanta är att 1974 års kulturpolitik till sin grund fortfarande är levande. Att förringa och förenkla kulturpolitiken till enbart en ideologisk fråga, i den bemärkelse som Lars Anders J ger uttryck för, är antingen historieförfalskning eller okunnigt.

Lars Anders J avslutar sin essä genom beklagandet av att borgligheten i slutet av 1900-talet helt lämnade kulturfrågorna och endast sjöng marknadsekonomis evangelium. Den anmärkningsvärda avhumaniseringen som detta innebar och innebär beklagar också jag.  

Ett annat perspektiv

För några veckor sedan medverkade jag vid en EU konferens anordnad av Intercult som handlade om det Europeiska projektets framtid – en konferens om kulturens roll i förverkligandet av Europa 2020. En konferens som fick säga nej till över ett hundratal personer men som sägs ha följt konferensen på nätet. Jag kommer att återkomma till den när rapporten kommer.

En av konferensdeltagarna vill jag nämna och återkoppla till. Det är den legendariska kulturrådstjänstemannen Carl-Johan Kleberg.  En av de som höll i pennan redan vid 1972 års kulturutredning. Det är kanske den statliga utredning som ännu håller måttet och som fortfarande hela vår kulturpolitik vilar på trotts två revideringar. Carl-Johan K är, trotts pension för rätt många år sedan, förmodligen den som fortfarande kan och vet mest om svensk och europeisk kulturpolitik. Jag skall inte sticka under stolen med att han är en av mina lärofäder och det är jag väldigt tacksam för.

När jag satt på podiet vid konferensen och Carl-Johan K satt framför mig dök ännu en legendarisk kulturpolitiks tjänsteman upp, nämligen Ants Wirman. Han var en av cheferna på Kommunförbundet numera, Sveriges Kommuner och Landsting.

Både Carl-Johan K och Ants W var besjälade av sitt uppdrag. De hade samma kristallklara mål men vägen var diametralt olika.  Målet var moderniseringen och upplysningen i sin prydo där kulturen i sin förlängning spelar en avgörande roll. Kulturen skulle decentraliseras och göras tillgänglig för hela befolkningen. Carl-Johan med ett statligt centralperspektiv och Ants W med ett underifrån perspektiv där han menar att kulturpolitiken börjar i kommunerna.

1972 års kulturpolitiska utredning låg till grund för 1974 års kulturpolitiska proposition. Den la grunden till den kulturpolitiska infrastruktur vi idag har med en regional nivå som finansierar den sk länskulturen. Det är enlig mig en grundbult för medskapande och arbetstillfällen i hela landet. Utan den skulle inte Byteatern eller vilken annan länsteater som helst finnas. Utan den skull länsbibliotek, länskonstmuseer, länsmuseer, länsmusik med flera inte funnits. Utan den skulle aldrig kulturen på ett rationellt sätt nå medborgarna. Tack vare Carl-Johan K och hans kolleger lades en grund som ger arbetstillfällen, sprider kunskap, gör det möjligt att leva utanför storstadsområdena.  

Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller håller på att krackelera, frågar jag mig om inte det krävs en annan kunskap och ett annat sätt att utgå ifrån. Då kanske just Ants W till delar får rätt, att det är från kommunerna som kulturpolitiken skall byggas. Det är kanske från det civila samhället som regionerna skall utveckla en ny kulturpolitik. Tiden är kanske mogen för ett annat perspektiv.

Vågar vi prova?