Tårtans ansikte

Det finns ett omänskligt drag i att våra förtroendevalda skall vara omänskliga. Det finns ett mänskligt drag i att förtroendevalda skall visa omdömesgilla och visa respekt. 

Jag kan inte låta bli att också jag går in i debatten om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bristande omdöme och näst intill oförlåtliga förmåga att bedöma den situation hon tilldelats. Givet såsom så många sagt det är lätt att sätta sig till doms i efterhand. Då och där i allmän uppsluppenhet i glam och stoj kan det vara svårt att bedöma rätt. Är det då oförlåtligt? Alla som varit i offentligheten vet hur allt kan vändas emot en. Det får man tåla oftast vänds strålglansen till ens fördel.

Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över hur lätt det är att det går snett. Jag har ställt mig frågan, hade jag skurit i tårtan? Jag har ställ mig frågan, är det för att det är en svart kvinna som uppståndelsen blir stor? Spelar det roll om det är en svart eller vit kvinna? Av debatten att döma kan man nästan tro det. Mina i efterhand svar på frågan är, nej jag hade aldrig skurit en tårta förställande en svart eller en vit kvinns underliv!

Följdfrågan för mig blir då, om det hade varit en manlig minister, hade debatten då sett annorlunda ut? Ingen av oss, kanske inte ens Reinfeldt hade tvekat att avsätta sin minister, hur smärtsamt det än skulle varit.

Lena Adelsohn Liljeroth har den senaste tiden varit starkt ifrågasatt inte minst från sina egen. I någon form av att finna ett mått på ministrars duglighet gör man stor affär att kulturministern inte har levererat. Detta då hon inte i tillfredsställande utsträckning skrivit tillräckligt många motioner till riksdagen. Jag kan inte bedöma mediafrågor och idrottsfrågor men i förhållande till andra kulturministrar har Lena Adelsohn Liljeroth inom kultursidan levererat. Visst kan man säga är att hon varit försiktig och att hon visat lojalitet och respekt för sina företrädare. Men det många befarade, när Reinfeldt först presenterade sin minister 2006, att barnet skulle ut med badvattnet blev istället en förskjutning, en fördjupning och kanske till och med i några stycken en utveckling. Om det varit rätt frågor eller rätt politik eller i tillräkligt stor utsträckning är svårbedömt. Det kan först ses ljuset av kulturpolitikens historia.

Samtidigt, förhållandet mänskligt – omänskligt och frågan om hur många misstag får en minister göra? När blir situationen ohållbar? Vad är en rätt bedömning efter ett rejält klavertramp? Hur rätar man upp ett ohållbart feltramp? Ursäkt, avbön och ödmjukhet från Lena Adelsohn Liljeroth sida kunde vara tydligare! Men är avgång enda utvägen?  

Brunnberg slår i sina dörrar

Ulf Brunnberg öppnar dörren mittscens kommer in på scenen och hojtar till kulturministern ”Låt kvasten gå”. Därefter slänger han igen den samma och konstaterar bedrövat Alliansens kulturpolitik är i princip obefintlig.

Sen kommer han in genom nästa dörr från vänster och påstår att Den svenska kulturpolitiken har sedan 1970-talet försökt föra ut kvalificerad kultur till de socialgrupper som inte annars skulle ha råd med den. Varefter han gör sorti till höger och konstaterar att de offentliga kulturinstitutionerna är en skyddad verkstad där kraven är låga ­eller obefintliga. På den privata marknaden det vill säga på privatteatrarna minsann, måste redovisa vinst får du en ständig feedback, som talar om huruvida det du gör håller streck ­eller inte.

Sen kommer han rusande från ytterligare en dörr från högersidan med håret på svaj och vrålar, se bara på Riksteatern som en in­kompetent styrelse har kört i botten under en lång rad år. På grund av dålig ledning och politisk ignorans håller denna stolta folkrörelse och detta fan­tastiska marknadsföringsfönster för hela teaterfenomenet på att gå om intet.  

Det Ulf Brunnberg skriver är lika naivt som de farser han spelar. I stunden roligt och bedövande men i längden enfaldigt.

Det intressanta är att han vill att kvasten skall gå för att de offentliga kulturinstitutionerna, som enligt honom är en skyddad verkstad. Men samtidigt vill han skydda en av dessa, nämigen Riksteatern, från en, som han säger, dålig ledning och inkompetent styrelse. Jag har suttit i Riksteaterns styrelse och sitter i en regional styrelse, jag säger, Ulf Brunnberg har ingen aning om vad han pratar om.

Kulturpolitiken i landet går lång utöver utjämnandet av sociala klasser. Kulturpolitiken handlar lika mycket om att tillgodose hela landets intresse, att möjliggöra arbetstillfällen, att möjliggöra att professionell kultur når ut till Gärdsnäs såväl som Nordmaling. Att kalla offentliga kulturinstitutioner för skyddad verkstad är förklenande och föraktfullt för allt den yrkesskicklighet som finns på länsteatrar, länsmuseer, inom länsmusiken eller för den delen de nationella scenerna. Om debatten som svensk kulturpolitik skall föras på den nivån kan Ulf Brunnberg stäng dörren och förbli på utsidan.

När det gäller Riksteatern har inte Ulf Brunnberg ens varit på dörrens utsida. Inte ens gluttat i nyckelhålet. Han verkar helt främmande för den nya decentraliserade och regionaliserade kulturpolitiken som tar plats p scenen. Kanske inte konstig det handlar ju om allt utanför Lidingö.