”Vi borde ligga på 20 000
och 25 000 besökare årligen, fjolårets siffror är vi naturligtvis inte
nöjda med” säger Bengt-Olof Johansson, Konstmuseets chef i gårdagens tidning
och dagens Östran fortsätter han och sågar Kalmar. Han säger att attityden är ”Vi
som bor här är bäst och det är bäst som det är”. Han tillägger, ”det finns ett
gäng i Kalmar som inte vill se någon förändring och som tycker att allt nytt är
otäckt. För dem blev det nya konstmuseet en symbol. Det är den attityden vi har
att kämpa med.” Detta allt enligt tidningen.
Jag sitter i konstmuseet men
jag delar inte museichefens uppfattning. Jag har två avvikande åsikter. Först
på Kalmar och sen en kulturpolitisk reflexion, därför denna blogg.
Om vi håller oss till konstperspektivet
tror jag inte att boende i Kalmar, verken Kalmariter eller Kalmarbor, är mer
konservativa eller rädda än vad man är i övriga landet. Konsten står i ett paradigmskifte
har tagit en annan väg än under modernismen. Jag skulle inte säga att detta
skrämmer men den väg som dagens konst slagit in på skapar förvåning och förundran.
Ansens kanske inte vara estetiskt tilltalande. Ställer dessutom krav på
besökaren. Gu´ bevars kunskapskrav. Jag tror inte detta skrämmer men det skapar
en annan relation. Jag skall inte fördjupa mig i detta här därför min poäng med
min kulturpolitiska reflexion är en annan.
Jag menar att konstmuseet
totalt misslyckats med att skaffa sig en position. I detta har både
konstmuseets ledning och styrelse ett ansvar. Museet är inte förankrat och i en
mening har kanske aldirg museet, varit det. Jag frågar mig är det inte en kulturinstitutions
uppgift, oberoende konstart, att skapa en relation till sina besökare? Är det
inte en kulturinstitutions uppgift att skaffa sig en väl förankrad position i
sin omgivning? Är det inte en institutions uppgift att erövra sina besökare? Jag
skall inte kasta sten… men är det inte just detta att skapa en relation som
museet totalt misslyckats med. Att bygga en relation först i närområdet bygger
på förtroende, bygger på en dialog en ödmjukhet kanske dessutom prestigelöshet.
Är det inte först när närområdet erövrats som det skapas en position? Och är
det inte därefter besökaren är erövrad?
Kan det vara så att vi,
jag tar mitt ansvar, byggt från fel håll?
