Ett museums dilemma

Under de senaste två dagarna toppar Östran med att ”Kalmar Konstmuseums besökssiffror störtdyker” och rubriceringen fortsätter med att museet ”förlorat var tredje besökare på ett år” samtidigt som ”tre av fyra” medlemmar lämnat konstföreningen. Det är svettigt värre för styrelsen och museichefen. Diskussionen om konstmuseets position och ställning har diskuterats alltsedan det nya museet kom på plats parken invid Kalmar slott. Ja, egentligen lång innan dess. Men låt oss hålla oss till nuläget

”Vi borde ligga på 20 000 och 25 000 besökare årligen, fjolårets siffror är vi naturligtvis inte nöjda med” säger Bengt-Olof Johansson, Konstmuseets chef i gårdagens tidning och dagens Östran fortsätter han och sågar Kalmar. Han säger att attityden är ”Vi som bor här är bäst och det är bäst som det är”. Han tillägger, ”det finns ett gäng i Kalmar som inte vill se någon förändring och som tycker att allt nytt är otäckt. För dem blev det nya konstmuseet en symbol. Det är den attityden vi har att kämpa med.” Detta allt enligt tidningen.

Jag sitter i konstmuseet men jag delar inte museichefens uppfattning. Jag har två avvikande åsikter. Först på Kalmar och sen en kulturpolitisk reflexion, därför denna blogg.

Om vi håller oss till konstperspektivet tror jag inte att boende i Kalmar, verken Kalmariter eller Kalmarbor, är mer konservativa eller rädda än vad man är i övriga landet. Konsten står i ett paradigmskifte har tagit en annan väg än under modernismen. Jag skulle inte säga att detta skrämmer men den väg som dagens konst slagit in på skapar förvåning och förundran. Ansens kanske inte vara estetiskt tilltalande. Ställer dessutom krav på besökaren. Gu´ bevars kunskapskrav. Jag tror inte detta skrämmer men det skapar en annan relation. Jag skall inte fördjupa mig i detta här därför min poäng med min kulturpolitiska reflexion är en annan.

Jag menar att konstmuseet totalt misslyckats med att skaffa sig en position. I detta har både konstmuseets ledning och styrelse ett ansvar. Museet är inte förankrat och i en mening har kanske aldirg museet, varit det. Jag frågar mig är det inte en kulturinstitutions uppgift, oberoende konstart, att skapa en relation till sina besökare? Är det inte en kulturinstitutions uppgift att skaffa sig en väl förankrad position i sin omgivning? Är det inte en institutions uppgift att erövra sina besökare? Jag skall inte kasta sten… men är det inte just detta att skapa en relation som museet totalt misslyckats med. Att bygga en relation först i närområdet bygger på förtroende, bygger på en dialog en ödmjukhet kanske dessutom prestigelöshet. Är det inte först när närområdet erövrats som det skapas en position? Och är det inte därefter besökaren är erövrad?

Kan det vara så att vi, jag tar mitt ansvar, byggt från fel håll?