söndag 22 april 2012

Tårtans ansikte

Det finns ett omänskligt drag i att våra förtroendevalda skall vara omänskliga. Det finns ett mänskligt drag i att förtroendevalda skall visa omdömesgilla och visa respekt. 

Jag kan inte låta bli att också jag går in i debatten om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bristande omdöme och näst intill oförlåtliga förmåga att bedöma den situation hon tilldelats. Givet såsom så många sagt det är lätt att sätta sig till doms i efterhand. Då och där i allmän uppsluppenhet i glam och stoj kan det vara svårt att bedöma rätt. Är det då oförlåtligt? Alla som varit i offentligheten vet hur allt kan vändas emot en. Det får man tåla oftast vänds strålglansen till ens fördel.
Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över hur lätt det är att det går snett. Jag har ställt mig frågan, hade jag skurit i tårtan? Jag har ställ mig frågan, är det för att det är en svart kvinna som uppståndelsen blir stor? Spelar det roll om det är en svart eller vit kvinna? Av debatten att döma kan man nästan tro det. Mina i efterhand svar på frågan är, nej jag hade aldrig skurit en tårta förställande en svart eller en vit kvinns underliv!
Följdfrågan för mig blir då, om det hade varit en manlig minister, hade debatten då sett annorlunda ut? Ingen av oss, kanske inte ens Reinfeldt hade tvekat att avsätta sin minister, hur smärtsamt det än skulle varit.
Lena Adelsohn Liljeroth har den senaste tiden varit starkt ifrågasatt inte minst från sina egen. I någon form av att finna ett mått på ministrars duglighet gör man stor affär att kulturministern inte har levererat. Detta då hon inte i tillfredsställande utsträckning skrivit tillräckligt många motioner till riksdagen. Jag kan inte bedöma mediafrågor och idrottsfrågor men i förhållande till andra kulturministrar har Lena Adelsohn Liljeroth inom kultursidan levererat. Visst kan man säga är att hon varit försiktig och att hon visat lojalitet och respekt för sina företrädare. Men det många befarade, när Reinfeldt först presenterade sin minister 2006, att barnet skulle ut med badvattnet blev istället en förskjutning, en fördjupning och kanske till och med i några stycken en utveckling. Om det varit rätt frågor eller rätt politik eller i tillräkligt stor utsträckning är svårbedömt. Det kan först ses ljuset av kulturpolitikens historia.
Samtidigt, förhållandet mänskligt – omänskligt och frågan om hur många misstag får en minister göra? När blir situationen ohållbar? Vad är en rätt bedömning efter ett rejält klavertramp? Hur rätar man upp ett ohållbart feltramp? Ursäkt, avbön och ödmjukhet från Lena Adelsohn Liljeroth sida kunde vara tydligare! Men är avgång enda utvägen?  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar