Kulturen och yttrandefriheten

I GP förra året förra året läste jag en kommentar av Bengt Göransson, kultur och skolminister 1982 – 1989. Han säger apropå kulturåret 2007:
- Jag konstaterar att till all lycka så existerar kulturen också utan kulturpolitik…. Det mest för-vånande i år har väl annars vart den bristande respekten för yttrandefrihet. Som när Stock-holms kulturborgarråd skrev i SvD i september att ”vi måste förtydliga de kulturpolitiska målen så att konstnärerna vet vad som förväntas av dem”.

Bengt Göransson sätter fingret på två kärnfrågan. I alla skriverier om kulturpolitikens tillkorta-kommande, om brist på ekonomi, brist på idéer m.m. lever kulturen i all önskad välmåga. Aldrig förr har så många på så olika sätt som nu gett möjligheter att utöva, praktisera och det konst-närliga skapandet. Det gäller inom alla konstarterna. Det gäller såväl amatörer som professio-nella. Skapandet behöver ingen kulturpolitik. Det finns där, som väl är, utan politik, väl rotat i en mänsklig urkraft.

Det andra Bengt Göransson lyfter fram är yttrandefriheten. I större delen av västvärlden är skapandet, kulturen, okränkbar. I vårt land tar vi det för givet, likt det syret vi andas. Vår rätt till religionsfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet är så fundamental att vi mestadels inte tänker på den. Just därför är det viktigt att ifrågasätta personers, styrelsers och politikers obetänksamhet eller missbruk. Väl medvetna om dess motsatts och hur det kan gå, hur det är och hur sköra dessa rättigheter är. Vi ser det i historien, vi ser det dagligen och vi måste värja oss för framtiden.

Bengt Göransson väljer att se Madeleine Sjöstedt yttrande som ett klåfingrighet. Det är ett val. Man kan också se hennes uttalande som ett försök att få till stånd en fördjupa kulturpolitisk debatt. En debatt, som vi ständigt måste föra, om publikens, besökarens, mottagarens och betraktarens roller, en debatt om arrangörens och institutionens roller, en debatt om styrelsers och politikers roller. Om detta kommer jag att återkomma!