Vem har makten över kulturpolitiken?

I november publicerade tidigare enhetschefen Ants Wirman och forskaren Jenny Johannisson en artikel i Kultur Sverige 2009, utgiven av Swecult. De bägge beskriver och sammanfattar med början i efterkrigstiden fram till våra dagar den slingriga vägen omkring Makten över kulturpolitiken. De beskriver, på ett föredömligt sätt, hur relationen och pendeln mellan civilsamhället och det offentliga förändrats genom åren. I december lanserades överenskommelsen mellan regeringen, den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och landsting. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet ställer sig bakom principerna i överenskommelsen. Det är ett kraftfullt erkännande av den civila sektorn eller i dagligt tal det ideella föreningsarbetet.

Sverige är ett ojämnlikt land. Det är få kommuner som bär kostnader för egna kulturinstitutioner. Det finns lysande exempel förutom storstäderna som Varas konserthus, men det är undan-taget. I det allra flesta fall är olika scenkonstorganisationer såsom orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer, teaterföreningar, konstföreningar och hembygdsföreningar tillsammans med folkbildningsorganisationerna som svarar för arrangörskapet i kommunerna. Utan deras gemensamma engagemang och gemensamma arbete i hela landet skulle det bli väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.

Vi har under årens lopp, Ants, Jenny och jag, fört många diskussioner om kulturpolitikens ut-veckling och om den civila sektorn enorma engagemang. Jag kommer i det följande att skriva mer om det var så säker.