Lars Anders Johanssons Kulturkamp

I gårdagens Barometer skriver Lars Anders Johansson en essä om ”Kulturkampen”. Bakgrunden till essän är två tidigare artiklar också dessa på ledarsidan i Barran. Den första är en intervju av Ulf Wickbom där han möter Lena Adelsohn Liljeroth och den andra kommenterar Lars Anders J Bengt Olssons ”uppgörelse” med kulturvänstern i DN. Om det var en uppgörelse och om den var vältalig får väl stå för Lars Anders J men gårdagens rubrik var desto mer uttrycksfull, ”Borgligheten måste släppa offerrollen”.  Jag avstår att ge mig in i Bengt Olssons träsk, det är det så många andra som gjort. Diskussionen är beklaglig och talar för sig själv.

Däremot finns det några intressant frågeställning i Bengt Anders J:s påstående och historiska förklaringen till dagens vänsterdominans inom den svenska kultursektorn. Enligt Lars Anders J skulle Palmeregeringen oskadliggöra den ytterlighetsvänster som vuxit fram under slutet av 1960-talet, genom triangulering (genom att finna en tredje ståndpunkt, min anm.) Denna oskadliggörning skulle enligt Bengt Anders J leda till en statlig initierad radikalisering av media och kulturpolitiken. Radikalisering, ja, men om det var en triangulering finner jag tvivelaktig, åtminstone vad gäller framväxten av den nya kulturpolitiken.

Lars Anders J skriver att den tidigare företrädesvis borgligt orienterade kulturen hade i långt högre utsträckning varit privat finansierad, styrdes över mot en offentlig finansierad kultur med ideologiska förtecken. Jag stannar här i Lars Anders J essä men återkopplar senare till hans avslutning av essän. Jag stannar då jag tycker analysen är ytlig och endast sett ur ett ideologiskt synsätt. I praktiken var det nämligen helt annat.

Lars Anders J har rätt att under 60- och 70-talet var kulturen borgligt orienterad och finansierad och dessutom företrädesvis dominerad från Stockholm och i någon mån från Göteborg och Malmö. Vi befinner oss i slutat av den klassiska moderniseringen i ett framväxande av ett postmodernt samhälle. I samband med industrialismens omdaning, ökad offentlig sektor och framförallt tilltagen utbildning växte också intresset fram för en ökad delaktighet i kulturlivet. Vi befann oss i en mycket dynamisk period materiellt, arbetsmässikt och samhällerligt. Men kulturens rum var av borglighetens slutna, i en del fall egenmäktigt tagna privilegier, och av flertalet medborgare upplevda som otillgängliga, i den mån det överhuvudtaget fanns. Ett exempel, det fanns i Sverige i mitten av 70-talet en Opera och en Dramaten, byggda i slutet av 1700-talet, det växte fram teaterensembler under 1900-talets början och mitt i storstäderna såsom Göteborg, Helsingborg, Malmö, Norrköping/Lindköping, Uppsala/Gävle och Borås. De av borgligheten vällovligt byggda teaterpalats som byggdes under mitten och slutat av 1800-talet (Kalmar teater 1887) var i huvudsak hänvisade till Riksteaterns turnéer. Värre var det på musikersidan när det gäller ensembler och tillgängliga anpassade konserthus. Ännu värre var det för konstnärer och konstmuseerna. Värst var det för dansarna.

Jag uppfattar det nämligen att i ljuset av ökad akademisk kunskap och en alltmer tilltagande folkbildning växte också intresset fram för att få tillgång till kulturen. Sociologiska undersökningar visade slutenheten och otillgängligheten för det sk vanliga folket till teater, konserter, museer och konstmuser. Mot bakgrunden av detta växte kulturpolitiken fram. Mot bakgrunden av detta tillsattes en parlamentarisk utredning som la fram en ny kulturpolitik. En ny kulturpolitik som banade vägen för en ökad decentralisering och framförallt en strukturell förändring av den hittills förda kulturpolitiken. En kulturpolitik som i stort sätt en helt enig riskdag ställde sig bakom. Den nya kulturpolitiken skulle göra kulturen mer tillgänglig och, vilket är och var viktigt, skapa fler arbetstillfällen för konstnärer och scenkonstutövare i hela landet.

Det intressanta är att 1974 års kulturpolitik till sin grund fortfarande är levande. Att förringa och förenkla kulturpolitiken till enbart en ideologisk fråga, i den bemärkelse som Lars Anders J ger uttryck för, är antingen historieförfalskning eller okunnigt.

Lars Anders J avslutar sin essä genom beklagandet av att borgligheten i slutet av 1900-talet helt lämnade kulturfrågorna och endast sjöng marknadsekonomis evangelium. Den anmärkningsvärda avhumaniseringen som detta innebar och innebär beklagar också jag.