Ett annat perspektiv

För några veckor sedan medverkade jag vid en EU konferens anordnad av Intercult som handlade om det Europeiska projektets framtid – en konferens om kulturens roll i förverkligandet av Europa 2020. En konferens som fick säga nej till över ett hundratal personer men som sägs ha följt konferensen på nätet. Jag kommer att återkomma till den när rapporten kommer.

En av konferensdeltagarna vill jag nämna och återkoppla till. Det är den legendariska kulturrådstjänstemannen Carl-Johan Kleberg.  En av de som höll i pennan redan vid 1972 års kulturutredning. Det är kanske den statliga utredning som ännu håller måttet och som fortfarande hela vår kulturpolitik vilar på trotts två revideringar. Carl-Johan K är, trotts pension för rätt många år sedan, förmodligen den som fortfarande kan och vet mest om svensk och europeisk kulturpolitik. Jag skall inte sticka under stolen med att han är en av mina lärofäder och det är jag väldigt tacksam för.

När jag satt på podiet vid konferensen och Carl-Johan K satt framför mig dök ännu en legendarisk kulturpolitiks tjänsteman upp, nämligen Ants Wirman. Han var en av cheferna på Kommunförbundet numera, Sveriges Kommuner och Landsting.

Både Carl-Johan K och Ants W var besjälade av sitt uppdrag. De hade samma kristallklara mål men vägen var diametralt olika.  Målet var moderniseringen och upplysningen i sin prydo där kulturen i sin förlängning spelar en avgörande roll. Kulturen skulle decentraliseras och göras tillgänglig för hela befolkningen. Carl-Johan med ett statligt centralperspektiv och Ants W med ett underifrån perspektiv där han menar att kulturpolitiken börjar i kommunerna.

1972 års kulturpolitiska utredning låg till grund för 1974 års kulturpolitiska proposition. Den la grunden till den kulturpolitiska infrastruktur vi idag har med en regional nivå som finansierar den sk länskulturen. Det är enlig mig en grundbult för medskapande och arbetstillfällen i hela landet. Utan den skulle inte Byteatern eller vilken annan länsteater som helst finnas. Utan den skull länsbibliotek, länskonstmuseer, länsmuseer, länsmusik med flera inte funnits. Utan den skulle aldrig kulturen på ett rationellt sätt nå medborgarna. Tack vare Carl-Johan K och hans kolleger lades en grund som ger arbetstillfällen, sprider kunskap, gör det möjligt att leva utanför storstadsområdena.  

Nu, när det moderna projektets hierarkiska, rationalistiskt och nationalistiskt rätlinjiga modeller håller på att krackelera, frågar jag mig om inte det krävs en annan kunskap och ett annat sätt att utgå ifrån. Då kanske just Ants W till delar får rätt, att det är från kommunerna som kulturpolitiken skall byggas. Det är kanske från det civila samhället som regionerna skall utveckla en ny kulturpolitik. Tiden är kanske mogen för ett annat perspektiv.

Vågar vi prova?