onsdag 11 januari 2012

Kulturens finansiering

Bengt Göransson, legendarisk kulturminister, sa nyligen i en av landets tidningar att ”Inte fan blir man friskare av kultur” och med det menar han att kulturen inte endast är nytta och pengar utan framförallt insikter. Så rätt så rätt! Jag delar helt Bengt G men tycker samtidigt att i sin iver att pläderar för kulturens egennytta missar Bengt G något väsäntligt, nämligen distinktionen mellan Kulturen och kulturpolitiken.  

Kulturen, dvs kulturutövaren enskilt eller i grupp står i egen tjänst. Få av oss ser skapandet som en samhällerlig nyttoeffekt. Den är snarare en källa till djupa och subjektiva insikter. En unik kunskap som i bästa fall kan ställas i samhällerlig tjänst såsom ting, i from av design eller arkitektur, eller i form av idé och en kollektiv genomlysning, som kan ge djupa kunskaper om oss själva och ibland dessutom ett engagemang.  

Med kulturpolitiken är det annorlunda. Kulturpolitiken går ut på att fördela samhällerliga resurser immateriella såväl som materiella. Jag tycker det gäller såväl kunskap, insikter och utbildning som demokratisering och decentralisering. 

I vår iver att möjliggöra en ökad kulturbudget har det under hela 00-talet diskuterats kulturens nytta inom olika områden. Det finns nämligen inte så många vägar att gå. Vi kan göra som Norge nyligen gjort öka kulturbudgeten genom offentlig finansiering inom såväl stat, region och kommuner. Vi kan implementera ett mer instrumentellt synsätt och nyttja andra samhällsområden t ex sjukvård, genom såsom kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill, ”kultur på recept”. Just det som Bengt G vänder sig emot. Vi kan också på ett mer systematiskt sätt nyttja kulturen som en resurs inom ex estetiska läroprocesser eller för den delen en allmännelig samhällerlig utveckling. Den andra vägen är en privat finansiering genom egenfinansiering, varje medborgare betalar det det man tar del av, och/eller genom frivilliga gåvor dvs mecenatvägen. Det finns nämligen, såsom Björn Samuelsson skriver i sin krönika i dagens Östran, ”ingen kultur som går runt av egen kraft. Det finna alltid någon som betalar”. Frågan är vem?

Svaret på just den frågan är svaret på vilket samhälle vi vill ha!

3 kommentarer:

  1. Är det då att göra kulturen en björntjänst att prata om hur den är nyttig? Finns det en risk i att man gör en distinktion mellan "nyttig" kultur och "onyttig" sådan, där den "nyttiga" är den som gör oss till "mer effektiva" medborgare?

    Hur skulle begreppet "nyttig" och "onyttig" kultur i så fall relatera till de gamla begreppen "fin-" och "populärkultur"?

    Eller är alltihop en fråga om perspektiv? Vad är samhället till för? Är det så att det har funnits ett perspektiv om att samhället är till för att skapa kultur - att kulturen är den mest förädlade produkten ett samhälle producerar, om man så vill? Och är det i så fall så att det perspektivet utmanas av ett annat perspektiv som ser ekonomisk tillväxt som den ultimata sammhällsprodukten? I så fall är det inte konstigt att man vill sätta kulturen i samhällets tjänst...

    SvaraRadera
  2. Definition på kultur kan vi diskutera i all oändlighet. Definierar begreppet demokrati!

    För mig är det viktigt att vi har en rimlig kulturpolitiskt perspektiv oberoende kulturens egennytta. Den som satte kulturen i samhällets tjänst var främst kommunismen och fascismen. Sedan 1970-talet har vi väl snarare sett kulturen som en demokratisk rättighet till för alla och inte ett fåtal, tillgängig för alla och inte delar av landet samt att bl.a. erbjud möjligheter till uppleves, bildning och eget skapande. Den rätten ifrågasätts eller vill man begränsa. Det om något är att göra oss en björntjänst!

    SvaraRadera
  3. Ok, men såhär då - om kulturens uppgift är att göra oss till mer produktiva samhällsmedborgare så går det ju att hävda att kulturen som fungerar som Aldous Huxleys soma är den bästa. I så fall blir ju "Kungarna av Tylösand" den bästa kulturgärningen under hittills under 10-talet...

    SvaraRadera