Några grundläggande och frågeställningar ang kulturutrednngen

Det är väl ingen överdrift att påstå kulturpolitikens alltid levt i trångmål. Det är förhållandevis ett ungt politikerområde. Om dess materiella förnödenhet kan man tvista. Om dess existentiella nödvändighet råder det inga tvivel. I vems tjänst, till vem och för vem har vi helt olika uppfattningar om! Form, innehåll och utövares villkor har alltid i alla tider oberoende statsskick diskuterats.

Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.

När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Ny Kulturpolitik, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.

Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin där brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?

Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.

Några grundläggande och första frågor ang kulturutredningen

Det är väl ingen överdrift att påstå kulturpolitikens alltid levt i trångmål. Det är förhållandevis ett ungt politikerområde. Om dess materiella förnödenhet kan man tvista. Om dess existentiella nödvändighet råder det inga tvivel. I vems tjänst, till vem och för vem har vi helt olika uppfattningar om! Form, innehåll och utövares villkor har alltid i alla tider oberoende statsskick diskuterats. Låt oss för gud skull fortsätta den diskussionen!

Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.

När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Nya Kulturpolitiken, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.

Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin dör brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?

Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.

Bakgrunden till den nya kulturpolitiken

Ungefär samtidigt som landet fick en gemensam samlad kulturpolitik påbörjade jag min tjänst som kontaktperson vid kulturnämnden i Kristianstad. Sven Nilssons, veteran inom svensk kulturpolitisk forskning, skriver i en av sina böcker att vi som kom in i kommunal förvaltning i mitten av 70-talet var unga, mycket unga. Jag ser det i fotoalbumet!

Nu drygt 35 år senare lägger ordförande Eva Swartz Grimaldi tillsammans med Jonas Anderson, Birgitta Englin, Rasoul Nejadmehr och Mats Sjöstrand kulturutredningens betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det är välbehövlig för att inte säga nödvändigt.

Anledning till att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsatte en utredning är att det behövs översyn och hennes skäl är femfaldiga. Vi behöver nya nationella målen och det är välbehövigt att anpassa dem till dagsläget. Vi måste se över samspelt mellan stat, landsting och kommun. Och det är naturligtvis dags att se över statens långsiktiga uppgifter och åtagande. Eftersom kultursektorn sitter trångt ville kulturministern dessutom se över den statlig förvaltningsorganisation och förhoppningsvis anpassa området med andra politikerområden.

Rikskonserters framtid

På tåg på väg upp från Kalmar till Stockholm häromdan tog Björn Stålne plats vid sidan om mig. Kort pratade vi om den dags nyheter om neddragningen på Rikskonserter. Som medlem av styrelsen i Kammarmusikförening och lyssnar medlem i Jazzklubben oroade jag mig för framtiden. Björn S var kort och fåordig. Det liknar honom inte. Jag styrde in samtalet på ngt annat. På min Skype lista finns Per Ekedal och när jag dagen efter kopplade upp mig så lyser det grön, vi var båda uppkopplade och vi chattade. Det var otroligt längesedan, så vi hade en hel del att diskutera. På frågan om Rikskonserter och om Björn S sagt något sa jag som det var, ”nej, ….skulle han det”. Per E svarade kort: ”Hmmm….!” Sen lämnade vi den diskussionen. Vi hade annat att skvallra om. Han hade ju gift sig sedan senast. Först på torsdags förstod jag, vad de båda undvek!

Björn Stålne är ett unikum, och jag är full av respekt för hands kunskap om svenskt musikliv. När han var som starkast och mest kreativ utvecklades radioprogrammet ”Mitt i musiken” om svenskt musikliv på radion P 1. Det var ett program, som vände sig till alla musikälskare. Han bräddade, fördjupade och framförallt, gjorde det tillgängligt! Hans chefskap på Rikskonserter blev förvaltarens och dessvärre var det inte inte det som organisationen så väl behövde, nämligen en utvecklare. Om det var strategiskt riktigt får framtiden visa. Rikskonserters roll har så länge jag kan komma ihåg, ifrågasatts. Man har varit klämd mellan departement och länsmusikorganisationerna, mellan olika musikorganisationer önskningar, mellan musiker och arrangörer, mellan dåtid, nutid och framtid. Nu vill kulturutredningen på ett eller annat sätt förändra organisationens framtid. På vilket sätt får vi väl se visar sig på torsdag, när kulturutredningen släpps.

Jag har också ifrågasatt Rikskonserters roll. Kanske inte rollen som statlig stiftelse som årligen arrangerar drygt 40 turnéer och 700 konserter, främst konstmusik, jazz och folkmusik. Jag tycker att Rikskonserter genom tiderna har berikats genom ökade kontakter med andra länder. Men numera är det ganska många aktörer på den arenan. Jag har inte heller ifrågasatt rollen som initiativtagare och utvecklare olika slag av forskningsprojekt. Jag har ifrågasatt från ett lokalt perspektiv. Idag fyller länsmusikorganisationerna en betydligt större roll än den roll Riksteatern någonsin har kunnat eller kan spela. I en nära diskussion mellan de lokala musikorganisationerna kan länen på ett helt annat sätt tillgodoses när det gäller olika musikgager. Länsmusikorganisationen har helt andra kunskaper om de lokala musikarrangörernas behov och möjligheter att utveckla ett lokalt musikintresse än vad någonsin Riksteatern rimligen kan ha.

Hämtat från Rikkonserters hemsida Foto: Per-Erik Adamsson

Men med ett så varierat och månghövdat musikutbud som finns i Stockholm har jag alltid undrat vad just Nybrokajen tillfört. Jag har länge undrat på vilket sätt har Rikskonserter utvecklat civilsamhället och musikföreningarnas möjligheter att utveckla och samordna sin verksamhet? Har inte den rollen i hög grad just vilat på länsmusikorganisationerna?

Det finns anledning att återkomma till detta i närmares analyser av Kulturutredningen senare.

Kommersialismanes skadeverkningar

Det har gjorts ett stort nummer från många håll, både till vänster och höger, över ett av de målen med kulturpolitiken är att "motverka kommersialismens skadeverkningar". Många socialdemokrater har inte förstått och de flesta borgliga har sett det som ett rött skynke, en antikraft mot marknadsekonomins utveckling. Det finns många bottnar i formuleringar från 1972 års kulturpolitiska utrednings förslag men ett är säkert en enig riksdag var i stort sett överens år 1974.

Man kan sannolikt se formuleringen som barn av sin tid, en protest mot imperialism eller samtidigt en protest mot markandsekonomi m.m. Men bevekelsegrunden är helt andra och andra bevekelsegrunder.

Det stöd som offentligheten står för skapar en mångfald och ger ett alternativ. Jag kan inte låta bli att citera Bengt Göransson, ännu en gång, när han i DN, den 4 feb 2002, skriver med anledning av det som sipprar ut från kulturutredningen.

"Utredningen tycks vilja skrota kommersialimmålet till förmån fer ett som betonar kulturens roll för och på marknaden. Det är en händelse som ser ut som frånvaro av tanke. De senaste månaderna har ingen undgått att notera hur stater överallt i hela världen tvingas gå in med massiva statliga insatser för att motverka marknadernas negativa verkningar, utan att de för den skull vill avskaffa marknadsekonomin. Just nu blir det alltså sådana insatser otidsenliga på kulturområdet! Det är mer än bara dålig tajmning, det är brist på överblick och frånvaro av analys."

Det är verken rimligt eller ens önskvärt att motverka kultur som kan finansieras de egna privata utläggen. Det har med all önskvärd tydlighet kulturpolitiken visat under de gångna 40 åren. Men det är lika orimligt och såsom jag ser det helt oförenligt med allt sunt förnuft att inte förvalta och nydana vårt kulturarv. Ett arv som utvecklats sedan urminnes tider men knappast kan utvecklas på marknadens villkor. Det är lika orimligt som att inom universitetsvärlden slopa all grundforskning.

Tillskillnad får marknadens kultur står kulturpolitiken för ett alternativ. Teaterinstitutionerna, konsertinstitutioner, museer, organisationsliv av en otrolig färgvariation både statlig, regional och kommunal nivå står för ett alternativ. Ger en historia. Skapar debatt. Ifrågasätter. Är det detta kulturutredningen vill ifrågasätta? Jag vill inte tror det! Men låt oss avvakta och se. Det är bara några dagar till tills dess vi har facit!

De två kommande inläggen….

…bygger på en artikel som jag tog initiativet till och som alla regionala ordförande ställde sig bakom. Artikeln gick ut till svensk media och blev över förväntan väl mottagen

Riksteatern och kulturpolitiken

Anette Labba, administrativ assistent på Arjeplog kommun, har som ledamot i Arjeplog Riksteaterförening under många år stått och sålt hundratals teaterbiljetter på Medborgarhuset. Staffan Gunnhede, styrelseledamot i Östersunds teaterförening och gymnasielärare, är en fantastisk kanal ut till alla ungdomar. Tina Johansson-Günther, maskör, ordförande i Ystads teaterförening, utvecklar tillsammans med sin styrelse teaterarbetet i Sveriges sydligaste kommun. Nurseher Aslan, ordförande i en svensk-turkisk riksteaterförening - alla tillhör de delar av scenkonstens finmaskiga grundnivå. Alla representerar de ett aktivt och engagerat arrangörskap. Alla ingår de i olika kulturella styrelsesammanhang. Ge dem och alla andra som utgör rotsystemet en uppskattning! Det är de värda! Det arbete de genomför har, i år, en alldeles unik 75-årig folkrörelsehistoria.

Tillsammans med sina lika idogt arbetande styrelsemedlemmar: Lennart, Elisabeth, Bengt, Terttu, Anders och alla de andra, bokar de föreställningar, svarar för marknadsföring och pressinformation, ser de till att Folkets Hus, bygdegården och teatern är färdigställda, tar de hand om turnerande tekniker och skådespelare. De säljer biljetter, delar ut programblad. och tar hand om allt praktiskt och ekonomiskt efterarbete. Det är ett långsiktigt kontinuerligt men frivilligt och väldigt osynligt krävande arbete. Det är både nervigt, svettigt och ansvarsfullt men – det är ju därför all dessa tiotusental arbetar med detta - också både stimulerande och lustfyllt.

Riksteatern har idag fler än 42 000 medlemmar. Vi är en folkrörelse i stor förändring med 230 teaterföreningar spridda från norr till söder i hela landet. Vi har en unik och stark struktur med ett imponerande engagemang. Dessa föreningar genomför just nu ett av de mer större paradigmskiftena i svensk teaterhistoria. Riksteatern är både producerande, arrangerande och förmedlande och ger scenkonst för en sammanlagd publik under år 2007 på imponerande 1 218 700 människor. Vi ger teater för barn och unga, dans, teater på teckenspråk och internationell scenkonst. Vi skapar och förmedlar unik teater som produceras också av länsteatrar, andra nationalscener och fria teatergrupper. Den svenska Riksteatermodellen är där igenom en unik organisation inte bara i Sverige utan ett föredöme för stora delar av världen. Tillsammans i Riksteaterorganisationerna skapas det omöjliga mötet!

Det är inte de stora åthävorna utan den vardagliga verkstaden som är kulturpolitikens grund och dess livaktiga rotsystem. Ett rotsystem som med sin kunskap, sitt ansvar och kontinuerliga arbete ger hela Sverige tillgång till ett betydande teater- och musikliv. Det är på denna frivilliga grund stora delar av den statliga, regionala och kommunala scenkonstpolitiken vilar. Detta arrangörskap glöms ibland bort i diskussionen om kulturens roll i Sveriges, den regionala och kommunala utvecklingen och inte minst i diskussionerna om institutionernas finansieringsproblematik.

Artikeln mynnade ut i en uppmaning: Låt oss i Sverige få en fördjupad diskussion om arrangörskapets villkor! Låt oss få till stånd en diskussion om det civila frivilliga samhällsarbetet. Låt Sveriges kommuner och landsting/regioner (SKL) uppgradera detta frivilliga arbete, som bl.a. Riksteaterföreningarna gör, till den status som den så väl förtjänar.

De immateriella värdena av Riksteaterns verksamhet är utan jämförelse betydelsefullt. Mötet mellan levande människor som å ena sidan delger och å andra sidan låter sig förföras. Riksteatern skapar mentala krockar på många olika språk och sätter tankar och känslor i rörelse. Vi vet att många i våra salonger mött det där magiska tillfället där scenkonsten träffar oss både i magen, hjärtat och hjärnan. Vi vet att just i det ögonblicket har tankar klarnat, pusselbitar fallit på plats, människor omskakats av en större förståelse och i många fall har glädjen spritt sig och skratten lossnat.

Man kan fråga sig vad det här arbetet har för ekonomiskt värde, ett värde utöver det immateriella. Teaterentusiaster i hela landet lägger nämligen ner ett arbete som motsvarar ca 280 000 timmar. Varje timmer kan värderas till 165 kr, det är EU:s rekommenderade summa för ideella insatser per timme vid ansökningar, och det ett summerat värde på 45 miljoner kronor.

Vi påstår att Riksteatern är unika som folkrörelse och rörelse i förändring. Aldrig tidigare har vi arbetat så intensivt och så målmedvetet med att utveckla hela vår organisation och hela vårt arbete. Riksteatern har aldrig tidigare varit så vital så nytänkande och så i framkant, som just nu. Därför låt oss tillsammans diskutera hur vi gemensamt utvecklar det civila samhället och formar en gemensam kultur- och teaterpolitik.

Riksteatern är inte ensam - våra syskon inom scenkonsten är alla orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer och organisationer inom pop och rock. Utan vårt gemensamma engagemang och vårt gemensamma arbete som utformas i hela landet blir det väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.

Under de senaste åren framställs att den kulturpolitiska diskussionen står mellan kulturens didaktik och/eller kulturens möjlighet till regional utveckling. Vi frågar oss, är inte det en konstlad och retorisk motsättning? Behövs verkligen inte bägge synsätten? Vi anser att det är två sidor av samma mynt. Vad tycker Ni?

Vi vet att Anette, Staffan och Tina och tusentals andra tillsammans med våra förmedlande teaterkonsulenter berikar hela Sverige och ger oss ett fantastisk rikt varierat kulturliv.

Riksteaterns regionala organisationer

Riksteaterns regionala organisationer förmedlar 6 700 föreställningar varje år, främst till barn och unga. Ett kvalificerat arbete, som förmedlas av Riksteaterns 30 regionala teaterkonsulenter, till gagn för kommuner och skolor och många andra kulturarrangörer. Dessa föreställningar har producerats av först och främst de fria teatergrupperna men också Länsteatrarna i Sverige samt Riksteatern. Det finns få institutioner i Sverige som ger så många arbetstillfällen som just denna förmedling. Det finns ingen annan nationell kulturinstitution som ger barn och ungdomar runt om i landet möjlighet att möta levande kultur såsom denna förmedling.

Även här utmanade vi kommuner och regioner. Låt oss dessutom utveckla och fördjupa den pågående diskussionen om kulturens plats i skolan. Låt oss få tillstånd en diskussion med Sveriges kommuner och landsting (SKL) och alla regioner för att uppgradera teaterns roll i skolarbete.

Utan statliga subventioner och kommuners stöd hade scenkonstverksamhet ute i landet varit fullständigt omöjligt. Det är det som är kulturpolitik. De statliga subventionerna, det kommunala stödet tillsammans med det ideella arbetet entusiaster ger vuxna såväl som ungdomar i kommuner och län utanför storstäderna en verksamhet där vi kan ta del av vårt kulturarv, där vi kan ta del nya konstformer och bredda vårt kulturutbud.

Jag kommer att återkomma om detta!