Det är väl ingen överdrift att påstå kulturpolitikens alltid levt i trångmål. Det är förhållandevis ett ungt politikerområde. Om dess materiella förnödenhet kan man tvista. Om dess existentiella nödvändighet råder det inga tvivel. I vems tjänst, till vem och för vem har vi helt olika uppfattningar om! Form, innehåll och utövares villkor har alltid i alla tider oberoende statsskick diskuterats.
Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.
När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Ny Kulturpolitik, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.
Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin där brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?
Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.
Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.
När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Ny Kulturpolitik, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.
Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin där brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?
Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar