Vänd upp och ner på kulturpolitiken del 2

Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kulturförvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.  

Om vi håller oss till Sverige och den svenska kulturpolitiska modellen frågar jag mig om man inte nu kan finna ett annat arbetssätt.

Kulturplanearbetet kanske i de allra flesta regioner börja i kommunen – i samtalet med arrangörerna, det civila samhället, det skapande kulturlivet och genom ett samtal med skolorna, omsorgen osv. Hur vill man där finna ett samarbete med scenkonsten. Vad vill man där utveckla för att våra medborgare skall få det bästa av vad kulturen har att bjuda. Är det inte så att i analysen av detta man därefter kan ta en diskussion med regionen.
Först därefter, menar jag, kan kommunen i små och medelstora kommuner, i samverkan med regionen, ta en diskussion med regionala institutioner och regionala organisationer, om vilka resurser, som behövs för att utveckla scenkonsten.  
Vilka gemensamma resurser behöver kommuner och regioner för att utveckla bl.a. scenkonsten för att i samverkansmodellen ta en diskussion med Kulturrådet. 
Regionerna säger ”Vi har detta” , kommunerna anger ”våra insatser är dessa” hur kan Kulturrådet matcha detta?
För att gå vidare menar jag att Kulturrådet i sin tur bör ta diskussion med departementet om behov, metoder och avsikter.
Låt mig återkomma till detta!