Hurra vi tillhör medelmåttorna - Publicerad i Barometern jan 2011

Aldrig tidigare har ett linjetal på en partikongress nationellt, och knappast heller internationellt, börjat med en lovsång till kulturpolitiken. Vi var många som blev otroligt förvånade och mycket tacksamma.  Fritt citerat inledde Håkan Juholt med att ”vi behöver de demokratiska rum som kulturen utgör, teatrar, bibliotek, samlingslokaler, andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar”. Jag kan tillägga och tror han innesluter museer, konsthallar, gallerier konserthus m.m.

Håkan Juholt fortsatte med att partiet måste stå upp för en kulturpolitik ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar museer och kulturens arenor, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets kulturarbetare står för”.

För oss som arbetar med kulturfrågorna i länet är det både häpnadsväckande och roligt att finna denna hetta lovsång. Men i länet och i kommunen är det allt annat än lovsång här råder medelmåttlighet och ljummenhet.

För några månader sedan släpptes ”Kulturens finansiering 2008-2009”, en rapport från Statens Kulturråd om hur offentliga medel fördelar sig mellan de tre huvudfinansiärerna. Denna rapport har fokus på siffror och lämnar det kulturpolitiska innehållet därhän. Men den delger svenska folket, lika kyligt som den gångna vinter, vad Sveriges kommuner och landsting/regioner lägger i anslag per invånare till kulturen. Vi skall komma ihåg fortsättningsvis att det som kommuner och landsting/regioner lägger till kulturverksamheter är fundamentet, dvs basen, för att utveckla den svenska kulturpolitiken. Därutöver kommer andra offentliga, statliga och privata insatser. Därtill, utanför all vetenskaplig och ekonomisk beräkning, kommer osedvanliga många frivilliga volontärs-, entreprenörs- och föreningsinsatser.

Trotts den bitande kylan i dessa kalla fakta och väl medveten om att statistik är statistik, tycker jag det är en intressant läsning. Vi ser trender och vi kan, dessvärre, analysera hur en statlig kulturmyndighet ser regionens och länets kommuners insatser i förhållande till andra län och kommuner. Det är av den anledningen rapporten är synnerligen viktig. Vi skall se rapporten i ljuset av den kulturpolitiska historian. Vi skall se den i förhållande till vad vi de facto vill och beslutar. Och vi skall se den i förhållande till hur andra regioner och kommuner ser på kulturen.  

I mitten av 70-talet skapades nuvarande ordning inom kulturverksamheterna. Stat och landsting, skulle i likhet med rådande ordning inom andra områden, skapa ett kulturellt regionalt nätverk av kulturinstitutioner, de s.k. producenterna. Till sin grund var det här i huvudsak en arbetsmarknads- och regionalpolitik. Det var inte endast i storstäderna man skulle ha tillgång till eller skulle kunna leva på konsert-, teater-, utställnings verksamheter. Detta skulle nå ut i hela landet. Därför skapade man, idag vida känt och ett unik koncept, en regional infrastruktur för kulturinstitutionerna.

På kommunal nivå tog kommunerna ansvar för att utveckla folkbiblioteken och senare, grovt förenklat, kommunala informationscentra samt kulturskolorna. Utöver det låg en outtalad förhoppning att kommunen skulle utveckla det civilsamhällets insatser dvs. framförallt organisationer, föreningar och volontärer.

Det är det här som ligger till grund för vår gemenamma kulturpolitik. Men något nytt håller på att hända.

2010 har varit ett utmanande år med stora omvälvningar inom kulturpolitiken. Värre kommer det att bli genom den regionalisering som står framför oss. Vi står inför en helt nya men intressant kulturpolitik. Förutsättning har förändrats men skapar möjligheter.

Om vi ner ser på de kalla siffrorna så skall man bo i Helsingborg och inte i Nordanstig om man vill ta del av ett rikt varierande kulturliv. I Helsingborg lägger invånarna 1.914 kronor per år till sitt rika kulturliv. I Nordanstig lägger invånarna 411 kr/inv och år till kulturen. Att jämför en utflyttsort med svikande befolkningsunderlag med en inflyttnings- och dynamik kommun är orättvist. Men jag är inte ute efter den jämförelsen jag är ute efter det kulturpolitiska synsättet och den kulturpolitiska viljan. Jag är ute efter den fördjupade frågeställningen! Vad är det som gör att vi har så olika syn på kulturens värde?  Vad är det som gör att man i Helsingborg under så lång tid mycket medvetet skapat en strategisk plan för att utveckla kulturen medan andra kommuner såsom länets kommuner inte gör det? Alla modern forskning vet kulturens värde, varför vet inte våra landstings och kommunpolitiker det?  

Vad säger då de ekonomiska fakta Kulturrådet lagt fram om vår region och våra kommuner? Jag har här jämfört år 2007 rapport med den rapport som rådet levererade i vintras. Den visar att de medvetna ekonomiska satsningar som landstings politikerna lovade inför förra valet flyttade upp regionens anslag från en botten placering till en mittenplacering av regionernas ekonomiska satsningar. Vår insats per invånare och år är idag 347 kr/inv. (I Hallands län lägger man 623 kr/inv och i Jämtlands län lägger man 555 kr/inv!!)

Detta till trotts når vi numera en ynka medelmåtta! Jag frågar mig är det bland medelmåttorna vi vill befinna oss. Är det medelmåtteriet alla utredningar och strategier som utarbetats på Regionförbund och kommuner under den senaste tiden skall leda till?

När det gäller de sammanslagna kommunala anslagen för länets kommuner når vi också där samma ynkliga resultat. Vi befinner oss även där bland medelmåttor med 983 kr/inv och år. 139 kr från en bottennotering men mer än dubbelt så mycket för att nå en toppnotering.

Ser man däremot till enskilda kommuner i länet, ja, då ser det annorlunda ut! Emmaboda är outstanding! Kommunen är trea (!) av samtliga landets kommuner. I Emmaboda lägger varje medborgare 1.849 kr/inv. Om vi jämför med grannkommunen Torsås, är det 1.261 kr/inv mer. Bland svenska kommuner hamnar Torsås kommun på 273:e plats genom sina 587 kr/ inv, en bottenplats i länet.

Kulturstaden Kalmar hamnar i mitten av länets kommuner med en sammanlagd lands kommunlista på 116.e plats med 947 kr/inv. Hur kan det rimma med den satsning Kalmar säger sig vilja göra?

Vad säger det här? Som jag sa tidigare, det är statistik och säger mer om trender än om verklighet. Men vi skall komma ihåg att den metod kulturrådet använt är samma metod som utarbetats och som förfinats under många år och som bygger på av kommuner och regioners inrapporterade statistiska underlag.

Vad innebär detta? Skräckscenariot är oförändrade statliga anslag eller ännu värre sänkta anslag. Rubbas balansen och vår vilja, uteblir statliga anslag.  Jag menar att den kulturpolitiska viljan i länet är en katastrof. Kulturrådet kommer att slänga alla vackra fagra utredningar, strategier m.m i en vårflod. Allt det arbeta som under de gångna åren gjorts från det Regionala utvecklingsprogrammet –  Rupen -, över Kultur med nya ögon, fram till  konst- teater strategier m.m. kommer att betraktas, för var det är, tomma ord.  

Jag har ställt frågan förr och jag ställer den igen. Hur kan samma landstingspolitiker som sitter i Regionförbundet och beslutar om politiska dokument inte ta kulturpolitiska konsekvenser? Var finns vilja att utarbeta en långsiktig hållbar ekonomisk kulturpolitisk strategi! På motsvarande sätt är det inom kommunerna (med ett undantag). Samma kommunpolitiker som sitter och beslutar i Regionförbundet tar inte ekonomiska konsekvenser i vardagen. Man lever inte upp till beslutade utredningarnas målsättningar. Varför?

Håkan Juhots linjetal rimmar dåligt med ett s-märkt landsting och en s-märkt kommun. Hur skall man tolka det. Jag väljer tills vidare att skönja en vår? Om vi skall vända trenden måste vi ta de möjligheter som den nya kulturpolitiken ger oss.

Två citat får avsluta detta inlägg först från Håkan Juholt Linjetal igen: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra” och sen i min tolkning av Riksteaterns vision: Kulturen skall skapa mentala krockar på många språk för att sätta tanken och känslan i rörelse samt bidra till att varje medborgare deltar, har inflytande och känner delaktighet i samhällsutvecklingen.

Det har varit vinter länge! Vågar vi se fram emot en kulturpolitisk isbrytning och en framtida vår!