Varför är det finare att sitta runt ekbordet än furubordet

I en studie av danska Ingalisa Konrad visade hon för några år sedan förskjutningen i den kommunala kulturförvaltningens sätt att se på kulturen i kommunen. 

Hon menade att under 70-talet var kulturförvaltningen bl.a. starkt inriktad på att stödja föreningar och folkbildningen, anordnade kulturläger och de tog ansvar för samlingslokaler m.m. Men att detta förändrades under åren och 30 år senare övergick detta till att handla om events, design, mode, kulturturism. 

På ett ideologiskt satt innebar det en förskjutningar från kulturpolitikens grundbult nämligen det vi är överens om från yttrandefrihet, jämlikhet, decentralisering och livskvalitet till marknad, omsättning, profilering av staden, attrahera näring.

Det var ”finare”, skapade mer kredit, kanske gav mer lön i kuvertet att sitta runt kommunlednings ekbord än i köket runt furubordet tillsamman med civilsamhället.

Jag menar att istället för att hamna i finrummen bör kultur-förvaltningarna runt om i Sverige, ja runt om i Europa, ner i rotsystemet och stödja och utveckla både eldsjälar och volontärer.


Är inte det här är fundamentet i den svenska kulturpolitiska modellen? Är inte syftet att det kulturförvaltningen kommer överens med det civila samhället sedan skall följs upp regionalt? Genom den infrastruktur vi har när det gäller länsinstitutioner och länsorganisationer är detta, menar jag fullt möjligt. Om det finns ett ansvar på varje nivå. Kan vi kanske se en annan kulturpolitik inom scenkonsten. För detta krävs det en insikt i betydelsen av och vikten av att varje nivå, även den statliga, och var för sig är betydelsefull. Och att man är beroende av varandra för att systemet skall fungera. Eller?