fredag 8 maj 2009
Åter på banan
Nu har jag också tagit del av kulturutredningen och följer med stort intresse den debatt som förekommer. Att jag inte återkommit förrän dag datum beror i huvudsak på en fantastik vistelse i Tokyo och Kyoto. Det finns inte utrymme inom ramen för dessa reflektioner att nu delge intryck men jag hoppa kunna återkoma med konst- och kulturpolitiska frågeställning när det gäller jämförelser mellan Japan och Sverige vid ett senare tillfälle!
måndag 30 mars 2009
Rädda Soppscenen i Kalmar
Nej det är ”fan” i mig inte lätt att vara ”teaterdirektör” för att citera August Blanche i sin komedi "Ett resande teatersällskap”.
Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.
En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.
En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.
Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?
Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?
Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.
I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?
Det är inte lätt att vara nytänkande. Det är ibland inte lätt att vara först. Det finns ett pris och det finns en gräns.
En populär Kalmarscen läggs ner! Soppscenen som startade hösten 2005 på Kalmar Teaters tomma café har haft sin sista föreställning. Soppscenen stod för ett fantastisk varierat program och blev på kort tid både välbesökt och en publiksuccé. Arrangemangen har varvats mellan etablerade artister från hela landet till unika egenproducerade föreställningar med en lång rad lokala konstnärer.
En av kommuns målsättningar säger: ”I Kalmar ska besökarna få upplevelser som är utöver det vanliga.” Jag kan inte låta bli och fråga mig, är besökare mer värda än vi som lever och verkar här? Är det endast för besökare vi skall skapa upplevelser? Är kommunens ”fyrverkeri” med stadsfest och festival mer värt en det vardagliga, kontinuerliga och långsiktiga kulturarbete under resten av året. Känns motsättning konstlad, ja det är möjligt. Men fråga alla de närmare 3 600 soppscensbesökarna som under förra året besökte scenen om hur man ser och hur man upplever kommunens oförmåga att föra en konstruktiv dialog för att skapa möjligheter att fortsätta utveckla en populär mötesplats.
Kulturnämnden säger i sitt måldokument att man skall stärka ett skapande kulturliv och stimulerar såväl den enskilda människans som samhällets utveckling. Man säger sig avse att arbeta för att bl.a. olika kulturella uttryck och fritidsformer får utrymme att utvecklas. Mot den bakgrunden är det häpnadsväckande att nämnden sitter i salongen och ser på när kulisserna tas ner. Är detta inte en oförmåga att se långsiktigt och verkligen våga prioritera. Var finns viljan att tänka nytt? Var finns viljan att utveckla det unika? Var finns strävan att ta tillvara på en kreativ kraft?
Det finns några viktiga huvudskäl för varför Regionförbundet arbetar med kulturpolitiken. Dessa skäl har kommunen ställt sig bakom. Man säger t.ex. det gäller att utveckla kulturlivet för såväl kulturens egenvärde som att ge ett livaktigt kulturliv inom alla konstarter. Det gäller att stärka vår identitet och utveckla en entreprenörsanda. Det gäller att skapa former för social samvaro som stärker folkhälsan. Är det inte just detta som Soppscenen stått för? Är det inte detta som gör Soppscenen så exklusiv? Är det inte kontinuitetens i Soppscenens som skapar förutsättningar för just detta?
Vår, i Riksdagens beslutad, gemensamma kulturpolitik har alltid stått på två ben. Å ena sidan handlar det om att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen och reella möjligheter att leva på sin verksamhet. Några exempel är Riksteaterns bildande, 1 % regel vid nybyggnation av offentliga byggnader, som skall ge konstnärlig utsmyckning, författarfonden. Andra är en väl utvecklad länsvis infrastruktur såsom länsteater, länsmuseer, länsmusik m.m. Å andra sidan har alltid kulturpolitiken och kulturen stått för folkbildning, bildning, kunskap och forskningsalternativ. Har inte Soppscenen svarat upp mot detta, skapat arbetstillfällen och gett producerat kunskapsförmedling på ett enastående vis.
I det nyss framlagda Betänkandet från Kulturutredningen vill man ytterligare stärka och lyfta fram kulturens, kulturarvets och konstens roll i samhället. Man vill lyfta fram en ny strategi för stöd till kulturskapande och betonar då särskilt entreprenörskapet. Man lägger därtill fokus på offentliga arenor. Jag frågar mig är det inte i ett nötskal detta Soppscenen i all sin opretentiösa enkelhet svarat upp mot?
En liten arena som var stor på Kalmar teater står tom! En estrad som bjöd på nationella storheter har låtit ridån falla! En scen, som gav Kalmar och Ölands många konstnärer, musiker, designers, skådespelare, författare, estradörer m.fl. en möjlighet att möta en publik, har lagts i graven!
Är det fler än jag som kommer att sakna Soppscenens omtänksamma välkomnande! Är det bara jag som kommer att sakna den gemensamma samlingsplatsen! Finns det fler än jag som kommer att sakna Hanssons fisksoppa? Jag är övertygad om detta! Vi kommer att sakna skratten? Vi kommer att sakna det livsbejakande? Vi kommer att sakna nerven? Vi kommer att sakna såväl glädjetåren som tårar av djupt medkännande och igenkännande! Vi kommer att sakna såväl etablerade proffs som amatörer! Vi kommer att sörja scenen i det lilla formatet som gjorde de stora!
Publicerat i Baromtern 25 mars 2009 (Båda bilderna är hämtade från Barometerns hemsida. Arkivfoto: Paul Madej )
fredag 6 mars 2009
Portföljmodellen
Jag har under många år arbetat med kulturpolitiska frågor både på regional och lokal nivå. Jag har arbetat kulturfrågor både inom kommuner, landsting och regionförbund.
Min grundsyn till kunskap är didaktisk dvs att allt lärande utvecklas bäst i ett förhållande mellan teori och praktik. Får man ansvar tar man ansvar! Det gäller såväl på personlig som på samhällelig nivå.
Jag alltid har haft ett komplicerat förhållande till en stark statlig kulturpolitik. I allt väsentligt har nämligen staten överlämnat ansvar till regioner och kommuner när det gäller socialpolitik, skolpolitik m.m. Men när det gäller kulturpolitiken har man haft mindre förtroende för sin kolleger i region, landsting och kommuner, varför?
Det finns en bakgrund. Statens ansvar bygger på en lång tradition av dels ett konst- och dels ett kulturperspektiv. Det handlar om bildningsidealet samt att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen. Arthur Engberg ger la grunden till inrättandet av Riksteatern 1934, en procent regeln som ersättning till konstnärer 1937 och småningom också ersättning till författare för biblioteksutlåning. Han utvecklade sin syn i Demokratisk kulturpolitik (1938). Kulturen menade han igår som ett led i den demokratiska skolningen mot rådande auktoritära föreställningar. Det var i den andan ett fundament för svensk kulturpolitik byggdes.
Det finns en nutid. Med Ny Kulturpolitik (1972) och som låg till grund för kulturpropositionen 1974, tog den kulturpolitiska debatten ett nytt avgörande steg. Sverige fick för första gången en samlad kulturpolitik. Det synsättet röjde vägen för ett självständigt politikerområde. Man förtydligade statens roll. Ledorden var ökad decentralisering, ökat deltagande både i form av integration av kulturverksamheter i människors vardag samt också en betoning av det eget skapande. Det här låg i linje med bildningsideal eller folkbildningsidealen. Decentralisering innebar ett ökat samspel mellan stat landsting och kommuner i utvecklandet av länsinstitutioner skall ses i ljuset att skapa kulturarbetare arbetstillfälle. En struktur av länsinstitutioner växte fram inom på stort sett alla verksamhetsplan inom museer, musik och teater. Det utvecklades ett intressant samspel mellan staten och kommunerna (inkl landstingskommunerna). Kulturpolitiken växte sig starkare men det var på departementets villkor och med statliga ämbeten vid dirigentpodiet. Statens kaka var liten men stabils sades det. Den var lite och blev instabil. Både offentlig verksamhet, dvs landsting, regioner och en hel del kommuner men framförallt regionala kulturinstitutioner, kulturarbetare och medborgare vill och förväntade sig mer.
Hur tar vi då tillvara en framtid. Värderingar och därmed kulturen har alltid varit föränderlig. Vi har gått från moderniseringen till ett postmodernt samhälle. Vi går från en statlig dominans till regionalt tänkande. Vi går 70-80 talets grundbidrag via 80 och 90 talets verksamhetsbidrag genom 2000 talets först ”påse” och sen mer välgrundad ”portfölj”. Betänkande av Kulturutredningen (2009) vill nämligen utveckla en portföljmodell. Man presenterar en helt ny ekonomisk- och verksamhetsmodell för dialog och utveckling mellan stat, region och kommuner. Vad kommer det att leda till?
Jag har aldrig förstått varför inte staten mer utvecklat en avtals eller överenskommelse tradition med regioner och kommuner. Redan 1997 införde jag vid Regionförbundet i Kalmar län dels ett ska utvecklingssamtal och dels överenskommelser mellan regionen och de regionala kulturinstitutionerna. Om jag förstår det rätt var Kalmar län först med denna modell. Utvecklingssamtalet var en ömsesidig diskussion mellan Regionförbundets såväl politiska som tjänstemanna ledning och länsinstitutionens presidium och chefstjänsteman. Utvecklingssamtalet låg till grund för överenskommelsen och åtagande när det gäller anslag och utveckling av verksamheten.
Det saluförs återigen i medier och debatten en ogrundad syn på regionala och kommunala politiker och tjänstemän. Omyndigförklarandet av regioner och kommuner gör mig egentligen bara förbannad. Det är en ogrundad och framförallt okunnig syn på den största tjänstemanna kåren och de flesta politiker inom kulturen i det här landet. Jodå det finns brister, jodå, det finns okunskap, jodå, det finns klantigheter och klåfingrighet, men märk väl, denna kunskapsbrist finns också inom statens kulturpolitiker och tjänstemän. Kulturministerns privata inställning till konst som hon uttryckte i Svt senast med anledding av händelserna inom konstområdet nyligen är bara ett i raden av exempel.
Jag ser portföljen som ett led i utvecklandet av en gemensam nationell kulturpolitik, grundad på ett mångfaldssamhälle och i ett samspel mellan, såsom utredningen säger, offentlig verksamhet, företagsamhet och det civila samhället. I allt väsentligt har vi allt att tjäna på en gemensam kulturpolitik syn i utveckling av kommuner och regioner.
Jag måste säga att jag tror på det som utredningen säger om aspektpolitiken, jag tror på delat ansvar mellan olika politikerområden, jag tror på byggandet av regionala arenor och jag tror på samspelet mellan civilsamhället och folkbildningen. Jag kommer att utveckla detta i kommande blogg. I allt väsentligt har vi alla att tjäna på en väl grundad kulturpolitik en pusselbit är finansieringen. Låt oss pröva den!
Min grundsyn till kunskap är didaktisk dvs att allt lärande utvecklas bäst i ett förhållande mellan teori och praktik. Får man ansvar tar man ansvar! Det gäller såväl på personlig som på samhällelig nivå.
Jag alltid har haft ett komplicerat förhållande till en stark statlig kulturpolitik. I allt väsentligt har nämligen staten överlämnat ansvar till regioner och kommuner när det gäller socialpolitik, skolpolitik m.m. Men när det gäller kulturpolitiken har man haft mindre förtroende för sin kolleger i region, landsting och kommuner, varför?
Det finns en bakgrund. Statens ansvar bygger på en lång tradition av dels ett konst- och dels ett kulturperspektiv. Det handlar om bildningsidealet samt att ge humanister och kulturarbetare arbetstillfällen. Arthur Engberg ger la grunden till inrättandet av Riksteatern 1934, en procent regeln som ersättning till konstnärer 1937 och småningom också ersättning till författare för biblioteksutlåning. Han utvecklade sin syn i Demokratisk kulturpolitik (1938). Kulturen menade han igår som ett led i den demokratiska skolningen mot rådande auktoritära föreställningar. Det var i den andan ett fundament för svensk kulturpolitik byggdes.
Det finns en nutid. Med Ny Kulturpolitik (1972) och som låg till grund för kulturpropositionen 1974, tog den kulturpolitiska debatten ett nytt avgörande steg. Sverige fick för första gången en samlad kulturpolitik. Det synsättet röjde vägen för ett självständigt politikerområde. Man förtydligade statens roll. Ledorden var ökad decentralisering, ökat deltagande både i form av integration av kulturverksamheter i människors vardag samt också en betoning av det eget skapande. Det här låg i linje med bildningsideal eller folkbildningsidealen. Decentralisering innebar ett ökat samspel mellan stat landsting och kommuner i utvecklandet av länsinstitutioner skall ses i ljuset att skapa kulturarbetare arbetstillfälle. En struktur av länsinstitutioner växte fram inom på stort sett alla verksamhetsplan inom museer, musik och teater. Det utvecklades ett intressant samspel mellan staten och kommunerna (inkl landstingskommunerna). Kulturpolitiken växte sig starkare men det var på departementets villkor och med statliga ämbeten vid dirigentpodiet. Statens kaka var liten men stabils sades det. Den var lite och blev instabil. Både offentlig verksamhet, dvs landsting, regioner och en hel del kommuner men framförallt regionala kulturinstitutioner, kulturarbetare och medborgare vill och förväntade sig mer.
Hur tar vi då tillvara en framtid. Värderingar och därmed kulturen har alltid varit föränderlig. Vi har gått från moderniseringen till ett postmodernt samhälle. Vi går från en statlig dominans till regionalt tänkande. Vi går 70-80 talets grundbidrag via 80 och 90 talets verksamhetsbidrag genom 2000 talets först ”påse” och sen mer välgrundad ”portfölj”. Betänkande av Kulturutredningen (2009) vill nämligen utveckla en portföljmodell. Man presenterar en helt ny ekonomisk- och verksamhetsmodell för dialog och utveckling mellan stat, region och kommuner. Vad kommer det att leda till?
Jag har aldrig förstått varför inte staten mer utvecklat en avtals eller överenskommelse tradition med regioner och kommuner. Redan 1997 införde jag vid Regionförbundet i Kalmar län dels ett ska utvecklingssamtal och dels överenskommelser mellan regionen och de regionala kulturinstitutionerna. Om jag förstår det rätt var Kalmar län först med denna modell. Utvecklingssamtalet var en ömsesidig diskussion mellan Regionförbundets såväl politiska som tjänstemanna ledning och länsinstitutionens presidium och chefstjänsteman. Utvecklingssamtalet låg till grund för överenskommelsen och åtagande när det gäller anslag och utveckling av verksamheten.
Det saluförs återigen i medier och debatten en ogrundad syn på regionala och kommunala politiker och tjänstemän. Omyndigförklarandet av regioner och kommuner gör mig egentligen bara förbannad. Det är en ogrundad och framförallt okunnig syn på den största tjänstemanna kåren och de flesta politiker inom kulturen i det här landet. Jodå det finns brister, jodå, det finns okunskap, jodå, det finns klantigheter och klåfingrighet, men märk väl, denna kunskapsbrist finns också inom statens kulturpolitiker och tjänstemän. Kulturministerns privata inställning till konst som hon uttryckte i Svt senast med anledding av händelserna inom konstområdet nyligen är bara ett i raden av exempel.
Jag ser portföljen som ett led i utvecklandet av en gemensam nationell kulturpolitik, grundad på ett mångfaldssamhälle och i ett samspel mellan, såsom utredningen säger, offentlig verksamhet, företagsamhet och det civila samhället. I allt väsentligt har vi allt att tjäna på en gemensam kulturpolitik syn i utveckling av kommuner och regioner.
Jag måste säga att jag tror på det som utredningen säger om aspektpolitiken, jag tror på delat ansvar mellan olika politikerområden, jag tror på byggandet av regionala arenor och jag tror på samspelet mellan civilsamhället och folkbildningen. Jag kommer att utveckla detta i kommande blogg. I allt väsentligt har vi alla att tjäna på en väl grundad kulturpolitik en pusselbit är finansieringen. Låt oss pröva den!
onsdag 25 februari 2009
Några grundläggande och frågeställningar ang kulturutrednngen
Det är väl ingen överdrift att påstå kulturpolitikens alltid levt i trångmål. Det är förhållandevis ett ungt politikerområde. Om dess materiella förnödenhet kan man tvista. Om dess existentiella nödvändighet råder det inga tvivel. I vems tjänst, till vem och för vem har vi helt olika uppfattningar om! Form, innehåll och utövares villkor har alltid i alla tider oberoende statsskick diskuterats.
Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.
När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Ny Kulturpolitik, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.
Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin där brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?
Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.
Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.
När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Ny Kulturpolitik, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.
Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin där brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?
Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.
Några grundläggande och första frågor ang kulturutredningen
Det är väl ingen överdrift att påstå kulturpolitikens alltid levt i trångmål. Det är förhållandevis ett ungt politikerområde. Om dess materiella förnödenhet kan man tvista. Om dess existentiella nödvändighet råder det inga tvivel. I vems tjänst, till vem och för vem har vi helt olika uppfattningar om! Form, innehåll och utövares villkor har alltid i alla tider oberoende statsskick diskuterats. Låt oss för gud skull fortsätta den diskussionen!
Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.
När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Nya Kulturpolitiken, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.
Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin dör brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?
Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.
Från början av 1900-talet har fokus för samhällets engagemang och ansvar huvudsakligen handlat om att skapa möjligheter för författare, konstnärer, musiker och skådespelare till relevant utbildning och möjligheter att leva på sitt yrke.
När vi fick en samlad kulturpolitik genom utredningen Nya Kulturpolitiken, kulturutredningen från 1974, kan man säga att kulturpolitiken fördjupades. Fokus låt också på decentralisering och möjligheterna för kulturpolitiken att nå ut till samhällets olika grupper.
Jag har inte läst hela utredningen men efter att följt politikerområdet och verksamhetsområdet på nära håll alltsedan 1974 så uppfattar jag att man tar ytterligare ett steg närmare brukaren. Hur skall man se det? Är det ett närmande av marknadsekonomin dör brukarna står för kostnaderna eller är det ett sätta att förändra producentmakten åt ett mer brukarvänligt beteende? Abdikerar staten för att övervältra kostnader och ansvar till regionerna? Överlämnar man ansvaret till en civil sektor, dvs organisationer och föreningar, för att avsäga sig ekonomiska skyldigheter och professionell kunskap? Kan man läsa utredningen så eller?
Det är med stort intresse jag slänger mig över det dryga 800 sidorna och jag återkommer till förslag med kommentarer och nya frågeställningar.
Bakgrunden till den nya kulturpolitiken
Ungefär samtidigt som landet fick en gemensam samlad kulturpolitik påbörjade jag min tjänst som kontaktperson vid kulturnämnden i Kristianstad. Sven Nilssons, veteran inom svensk kulturpolitisk forskning, skriver i en av sina böcker att vi som kom in i kommunal förvaltning i mitten av 70-talet var unga, mycket unga. Jag ser det i fotoalbumet!
Nu drygt 35 år senare lägger ordförande Eva Swartz Grimaldi tillsammans med Jonas Anderson, Birgitta Englin, Rasoul Nejadmehr och Mats Sjöstrand kulturutredningens betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det är välbehövlig för att inte säga nödvändigt.
Anledning till att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsatte en utredning är att det behövs översyn och hennes skäl är femfaldiga. Vi behöver nya nationella målen och det är välbehövigt att anpassa dem till dagsläget. Vi måste se över samspelt mellan stat, landsting och kommun. Och det är naturligtvis dags att se över statens långsiktiga uppgifter och åtagande. Eftersom kultursektorn sitter trångt ville kulturministern dessutom se över den statlig förvaltningsorganisation och förhoppningsvis anpassa området med andra politikerområden.
Nu drygt 35 år senare lägger ordförande Eva Swartz Grimaldi tillsammans med Jonas Anderson, Birgitta Englin, Rasoul Nejadmehr och Mats Sjöstrand kulturutredningens betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det är välbehövlig för att inte säga nödvändigt.
Anledning till att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tillsatte en utredning är att det behövs översyn och hennes skäl är femfaldiga. Vi behöver nya nationella målen och det är välbehövigt att anpassa dem till dagsläget. Vi måste se över samspelt mellan stat, landsting och kommun. Och det är naturligtvis dags att se över statens långsiktiga uppgifter och åtagande. Eftersom kultursektorn sitter trångt ville kulturministern dessutom se över den statlig förvaltningsorganisation och förhoppningsvis anpassa området med andra politikerområden.
tisdag 10 februari 2009
Rikskonserters framtid
På tåg på väg upp från Kalmar till Stockholm häromdan tog Björn Stålne plats vid sidan om mig. Kort pratade vi om den dags nyheter om neddragningen på Rikskonserter. Som medlem av styrelsen i Kammarmusikförening och lyssnar medlem i Jazzklubben oroade jag mig för framtiden. Björn S var kort och fåordig. Det liknar honom inte. Jag styrde in samtalet på ngt annat. På min Skype lista finns Per Ekedal och när jag dagen efter kopplade upp mig så lyser det grön, vi var båda uppkopplade och vi chattade. Det var otroligt längesedan, så vi hade en hel del att diskutera. På frågan om Rikskonserter och om Björn S sagt något sa jag som det var, ”nej, ….skulle han det”. Per E svarade kort: ”Hmmm….!” Sen lämnade vi den diskussionen. Vi hade annat att skvallra om. Han hade ju gift sig sedan senast. Först på torsdags förstod jag, vad de båda undvek!
Björn Stålne är ett unikum, och jag är full av respekt för hands kunskap om svenskt musikliv. När han var som starkast och mest kreativ utvecklades radioprogrammet ”Mitt i musiken” om svenskt musikliv på radion P 1. Det var ett program, som vände sig till alla musikälskare. Han bräddade, fördjupade och framförallt, gjorde det tillgängligt! Hans chefskap på Rikskonserter blev förvaltarens och dessvärre var det inte inte det som organisationen så väl behövde, nämligen en utvecklare. Om det var strategiskt riktigt får framtiden visa. Rikskonserters roll har så länge jag kan komma ihåg, ifrågasatts. Man har varit klämd mellan departement och länsmusikorganisationerna, mellan olika musikorganisationer önskningar, mellan musiker och arrangörer, mellan dåtid, nutid och framtid. Nu vill kulturutredningen på ett eller annat sätt förändra organisationens framtid. På vilket sätt får vi väl se visar sig på torsdag, när kulturutredningen släpps.
Jag har också ifrågasatt Rikskonserters roll. Kanske inte rollen som statlig stiftelse som årligen arrangerar drygt 40 turnéer och 700 konserter, främst konstmusik, jazz och folkmusik. Jag tycker att Rikskonserter genom tiderna har berikats genom ökade kontakter med andra länder. Men numera är det ganska många aktörer på den arenan. Jag har inte heller ifrågasatt rollen som initiativtagare och utvecklare olika slag av forskningsprojekt. Jag har ifrågasatt från ett lokalt perspektiv. Idag fyller länsmusikorganisationerna en betydligt större roll än den roll Riksteatern någonsin har kunnat eller kan spela. I en nära diskussion mellan de lokala musikorganisationerna kan länen på ett helt annat sätt tillgodoses när det gäller olika musikgager. Länsmusikorganisationen har helt andra kunskaper om de lokala musikarrangörernas behov och möjligheter att utveckla ett lokalt musikintresse än vad någonsin Riksteatern rimligen kan ha.
Hämtat från Rikkonserters hemsida Foto: Per-Erik AdamssonMen med ett så varierat och månghövdat musikutbud som finns i Stockholm har jag alltid undrat vad just Nybrokajen tillfört. Jag har länge undrat på vilket sätt har Rikskonserter utvecklat civilsamhället och musikföreningarnas möjligheter att utveckla och samordna sin verksamhet? Har inte den rollen i hög grad just vilat på länsmusikorganisationerna?
Det finns anledning att återkomma till detta i närmares analyser av Kulturutredningen senare.
Det finns anledning att återkomma till detta i närmares analyser av Kulturutredningen senare.
fredag 6 februari 2009
Kommersialismanes skadeverkningar
Det har gjorts ett stort nummer från många håll, både till vänster och höger, över ett av de målen med kulturpolitiken är att "motverka kommersialismens skadeverkningar". Många socialdemokrater har inte förstått och de flesta borgliga har sett det som ett rött skynke, en antikraft mot marknadsekonomins utveckling. Det finns många bottnar i formuleringar från 1972 års kulturpolitiska utrednings förslag men ett är säkert en enig riksdag var i stort sett överens år 1974.
Man kan sannolikt se formuleringen som barn av sin tid, en protest mot imperialism eller samtidigt en protest mot markandsekonomi m.m. Men bevekelsegrunden är helt andra och andra bevekelsegrunder.
Det stöd som offentligheten står för skapar en mångfald och ger ett alternativ. Jag kan inte låta bli att citera Bengt Göransson, ännu en gång, när han i DN, den 4 feb 2002, skriver med anledning av det som sipprar ut från kulturutredningen.
Tillskillnad får marknadens kultur står kulturpolitiken för ett alternativ. Teaterinstitutionerna, konsertinstitutioner, museer, organisationsliv av en otrolig färgvariation både statlig, regional och kommunal nivå står för ett alternativ. Ger en historia. Skapar debatt. Ifrågasätter. Är det detta kulturutredningen vill ifrågasätta? Jag vill inte tror det! Men låt oss avvakta och se. Det är bara några dagar till tills dess vi har facit!
Man kan sannolikt se formuleringen som barn av sin tid, en protest mot imperialism eller samtidigt en protest mot markandsekonomi m.m. Men bevekelsegrunden är helt andra och andra bevekelsegrunder.
Det stöd som offentligheten står för skapar en mångfald och ger ett alternativ. Jag kan inte låta bli att citera Bengt Göransson, ännu en gång, när han i DN, den 4 feb 2002, skriver med anledning av det som sipprar ut från kulturutredningen.
Det är verken rimligt eller ens önskvärt att motverka kultur som kan finansieras de egna privata utläggen. Det har med all önskvärd tydlighet kulturpolitiken visat under de gångna 40 åren. Men det är lika orimligt och såsom jag ser det helt oförenligt med allt sunt förnuft att inte förvalta och nydana vårt kulturarv. Ett arv som utvecklats sedan urminnes tider men knappast kan utvecklas på marknadens villkor. Det är lika orimligt som att inom universitetsvärlden slopa all grundforskning."Utredningen tycks vilja skrota kommersialimmålet till förmån fer ett som betonar kulturens roll för och på marknaden. Det är en händelse som ser ut som frånvaro av tanke. De senaste månaderna har ingen undgått att notera hur stater överallt i hela världen tvingas gå in med massiva statliga insatser för att motverka marknadernas negativa verkningar, utan att de för den skull vill avskaffa marknadsekonomin. Just nu blir det alltså sådana insatser otidsenliga på kulturområdet! Det är mer än bara dålig tajmning, det är brist på överblick och frånvaro av analys."
Tillskillnad får marknadens kultur står kulturpolitiken för ett alternativ. Teaterinstitutionerna, konsertinstitutioner, museer, organisationsliv av en otrolig färgvariation både statlig, regional och kommunal nivå står för ett alternativ. Ger en historia. Skapar debatt. Ifrågasätter. Är det detta kulturutredningen vill ifrågasätta? Jag vill inte tror det! Men låt oss avvakta och se. Det är bara några dagar till tills dess vi har facit!
måndag 2 februari 2009
De två kommande inläggen….
…bygger på en artikel som jag tog initiativet till och som alla regionala ordförande ställde sig bakom. Artikeln gick ut till svensk media och blev över förväntan väl mottagen
Riksteatern och kulturpolitiken
Anette Labba, administrativ assistent på Arjeplog kommun, har som ledamot i Arjeplog Riksteaterförening under många år stått och sålt hundratals teaterbiljetter på Medborgarhuset. Staffan Gunnhede, styrelseledamot i Östersunds teaterförening och gymnasielärare, är en fantastisk kanal ut till alla ungdomar. Tina Johansson-Günther, maskör, ordförande i Ystads teaterförening, utvecklar tillsammans med sin styrelse teaterarbetet i Sveriges sydligaste kommun. Nurseher Aslan, ordförande i en svensk-turkisk riksteaterförening - alla tillhör de delar av scenkonstens finmaskiga grundnivå. Alla representerar de ett aktivt och engagerat arrangörskap. Alla ingår de i olika kulturella styrelsesammanhang. Ge dem och alla andra som utgör rotsystemet en uppskattning! Det är de värda! Det arbete de genomför har, i år, en alldeles unik 75-årig folkrörelsehistoria.
Tillsammans med sina lika idogt arbetande styrelsemedlemmar: Lennart, Elisabeth, Bengt, Terttu, Anders och alla de andra, bokar de föreställningar, svarar för marknadsföring och pressinformation, ser de till att Folkets Hus, bygdegården och teatern är färdigställda, tar de hand om turnerande tekniker och skådespelare. De säljer biljetter, delar ut programblad. och tar hand om allt praktiskt och ekonomiskt efterarbete. Det är ett långsiktigt kontinuerligt men frivilligt och väldigt osynligt krävande arbete. Det är både nervigt, svettigt och ansvarsfullt men – det är ju därför all dessa tiotusental arbetar med detta - också både stimulerande och lustfyllt.
Riksteatern har idag fler än 42 000 medlemmar. Vi är en folkrörelse i stor förändring med 230 teaterföreningar spridda från norr till söder i hela landet. Vi har en unik och stark struktur med ett imponerande engagemang. Dessa föreningar genomför just nu ett av de mer större paradigmskiftena i svensk teaterhistoria. Riksteatern är både producerande, arrangerande och förmedlande och ger scenkonst för en sammanlagd publik under år 2007 på imponerande 1 218 700 människor. Vi ger teater för barn och unga, dans, teater på teckenspråk och internationell scenkonst. Vi skapar och förmedlar unik teater som produceras också av länsteatrar, andra nationalscener och fria teatergrupper. Den svenska Riksteatermodellen är där igenom en unik organisation inte bara i Sverige utan ett föredöme för stora delar av världen. Tillsammans i Riksteaterorganisationerna skapas det omöjliga mötet!
Det är inte de stora åthävorna utan den vardagliga verkstaden som är kulturpolitikens grund och dess livaktiga rotsystem. Ett rotsystem som med sin kunskap, sitt ansvar och kontinuerliga arbete ger hela Sverige tillgång till ett betydande teater- och musikliv. Det är på denna frivilliga grund stora delar av den statliga, regionala och kommunala scenkonstpolitiken vilar. Detta arrangörskap glöms ibland bort i diskussionen om kulturens roll i Sveriges, den regionala och kommunala utvecklingen och inte minst i diskussionerna om institutionernas finansieringsproblematik.
Artikeln mynnade ut i en uppmaning: Låt oss i Sverige få en fördjupad diskussion om arrangörskapets villkor! Låt oss få till stånd en diskussion om det civila frivilliga samhällsarbetet. Låt Sveriges kommuner och landsting/regioner (SKL) uppgradera detta frivilliga arbete, som bl.a. Riksteaterföreningarna gör, till den status som den så väl förtjänar.
De immateriella värdena av Riksteaterns verksamhet är utan jämförelse betydelsefullt. Mötet mellan levande människor som å ena sidan delger och å andra sidan låter sig förföras. Riksteatern skapar mentala krockar på många olika språk och sätter tankar och känslor i rörelse. Vi vet att många i våra salonger mött det där magiska tillfället där scenkonsten träffar oss både i magen, hjärtat och hjärnan. Vi vet att just i det ögonblicket har tankar klarnat, pusselbitar fallit på plats, människor omskakats av en större förståelse och i många fall har glädjen spritt sig och skratten lossnat.
Man kan fråga sig vad det här arbetet har för ekonomiskt värde, ett värde utöver det immateriella. Teaterentusiaster i hela landet lägger nämligen ner ett arbete som motsvarar ca 280 000 timmar. Varje timmer kan värderas till 165 kr, det är EU:s rekommenderade summa för ideella insatser per timme vid ansökningar, och det ett summerat värde på 45 miljoner kronor.
Vi påstår att Riksteatern är unika som folkrörelse och rörelse i förändring. Aldrig tidigare har vi arbetat så intensivt och så målmedvetet med att utveckla hela vår organisation och hela vårt arbete. Riksteatern har aldrig tidigare varit så vital så nytänkande och så i framkant, som just nu. Därför låt oss tillsammans diskutera hur vi gemensamt utvecklar det civila samhället och formar en gemensam kultur- och teaterpolitik.
Riksteatern är inte ensam - våra syskon inom scenkonsten är alla orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer och organisationer inom pop och rock. Utan vårt gemensamma engagemang och vårt gemensamma arbete som utformas i hela landet blir det väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.
Under de senaste åren framställs att den kulturpolitiska diskussionen står mellan kulturens didaktik och/eller kulturens möjlighet till regional utveckling. Vi frågar oss, är inte det en konstlad och retorisk motsättning? Behövs verkligen inte bägge synsätten? Vi anser att det är två sidor av samma mynt. Vad tycker Ni?
Vi vet att Anette, Staffan och Tina och tusentals andra tillsammans med våra förmedlande teaterkonsulenter berikar hela Sverige och ger oss ett fantastisk rikt varierat kulturliv.
Tillsammans med sina lika idogt arbetande styrelsemedlemmar: Lennart, Elisabeth, Bengt, Terttu, Anders och alla de andra, bokar de föreställningar, svarar för marknadsföring och pressinformation, ser de till att Folkets Hus, bygdegården och teatern är färdigställda, tar de hand om turnerande tekniker och skådespelare. De säljer biljetter, delar ut programblad. och tar hand om allt praktiskt och ekonomiskt efterarbete. Det är ett långsiktigt kontinuerligt men frivilligt och väldigt osynligt krävande arbete. Det är både nervigt, svettigt och ansvarsfullt men – det är ju därför all dessa tiotusental arbetar med detta - också både stimulerande och lustfyllt.
Riksteatern har idag fler än 42 000 medlemmar. Vi är en folkrörelse i stor förändring med 230 teaterföreningar spridda från norr till söder i hela landet. Vi har en unik och stark struktur med ett imponerande engagemang. Dessa föreningar genomför just nu ett av de mer större paradigmskiftena i svensk teaterhistoria. Riksteatern är både producerande, arrangerande och förmedlande och ger scenkonst för en sammanlagd publik under år 2007 på imponerande 1 218 700 människor. Vi ger teater för barn och unga, dans, teater på teckenspråk och internationell scenkonst. Vi skapar och förmedlar unik teater som produceras också av länsteatrar, andra nationalscener och fria teatergrupper. Den svenska Riksteatermodellen är där igenom en unik organisation inte bara i Sverige utan ett föredöme för stora delar av världen. Tillsammans i Riksteaterorganisationerna skapas det omöjliga mötet!
Det är inte de stora åthävorna utan den vardagliga verkstaden som är kulturpolitikens grund och dess livaktiga rotsystem. Ett rotsystem som med sin kunskap, sitt ansvar och kontinuerliga arbete ger hela Sverige tillgång till ett betydande teater- och musikliv. Det är på denna frivilliga grund stora delar av den statliga, regionala och kommunala scenkonstpolitiken vilar. Detta arrangörskap glöms ibland bort i diskussionen om kulturens roll i Sveriges, den regionala och kommunala utvecklingen och inte minst i diskussionerna om institutionernas finansieringsproblematik.
Artikeln mynnade ut i en uppmaning: Låt oss i Sverige få en fördjupad diskussion om arrangörskapets villkor! Låt oss få till stånd en diskussion om det civila frivilliga samhällsarbetet. Låt Sveriges kommuner och landsting/regioner (SKL) uppgradera detta frivilliga arbete, som bl.a. Riksteaterföreningarna gör, till den status som den så väl förtjänar.
De immateriella värdena av Riksteaterns verksamhet är utan jämförelse betydelsefullt. Mötet mellan levande människor som å ena sidan delger och å andra sidan låter sig förföras. Riksteatern skapar mentala krockar på många olika språk och sätter tankar och känslor i rörelse. Vi vet att många i våra salonger mött det där magiska tillfället där scenkonsten träffar oss både i magen, hjärtat och hjärnan. Vi vet att just i det ögonblicket har tankar klarnat, pusselbitar fallit på plats, människor omskakats av en större förståelse och i många fall har glädjen spritt sig och skratten lossnat.
Man kan fråga sig vad det här arbetet har för ekonomiskt värde, ett värde utöver det immateriella. Teaterentusiaster i hela landet lägger nämligen ner ett arbete som motsvarar ca 280 000 timmar. Varje timmer kan värderas till 165 kr, det är EU:s rekommenderade summa för ideella insatser per timme vid ansökningar, och det ett summerat värde på 45 miljoner kronor.
Vi påstår att Riksteatern är unika som folkrörelse och rörelse i förändring. Aldrig tidigare har vi arbetat så intensivt och så målmedvetet med att utveckla hela vår organisation och hela vårt arbete. Riksteatern har aldrig tidigare varit så vital så nytänkande och så i framkant, som just nu. Därför låt oss tillsammans diskutera hur vi gemensamt utvecklar det civila samhället och formar en gemensam kultur- och teaterpolitik.
Riksteatern är inte ensam - våra syskon inom scenkonsten är alla orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer och organisationer inom pop och rock. Utan vårt gemensamma engagemang och vårt gemensamma arbete som utformas i hela landet blir det väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.
Under de senaste åren framställs att den kulturpolitiska diskussionen står mellan kulturens didaktik och/eller kulturens möjlighet till regional utveckling. Vi frågar oss, är inte det en konstlad och retorisk motsättning? Behövs verkligen inte bägge synsätten? Vi anser att det är två sidor av samma mynt. Vad tycker Ni?
Vi vet att Anette, Staffan och Tina och tusentals andra tillsammans med våra förmedlande teaterkonsulenter berikar hela Sverige och ger oss ett fantastisk rikt varierat kulturliv.
Riksteaterns regionala organisationer
Riksteaterns regionala organisationer förmedlar 6 700 föreställningar varje år, främst till barn och unga. Ett kvalificerat arbete, som förmedlas av Riksteaterns 30 regionala teaterkonsulenter, till gagn för kommuner och skolor och många andra kulturarrangörer. Dessa föreställningar har producerats av först och främst de fria teatergrupperna men också Länsteatrarna i Sverige samt Riksteatern. Det finns få institutioner i Sverige som ger så många arbetstillfällen som just denna förmedling. Det finns ingen annan nationell kulturinstitution som ger barn och ungdomar runt om i landet möjlighet att möta levande kultur såsom denna förmedling.
Även här utmanade vi kommuner och regioner. Låt oss dessutom utveckla och fördjupa den pågående diskussionen om kulturens plats i skolan. Låt oss få tillstånd en diskussion med Sveriges kommuner och landsting (SKL) och alla regioner för att uppgradera teaterns roll i skolarbete.
Utan statliga subventioner och kommuners stöd hade scenkonstverksamhet ute i landet varit fullständigt omöjligt. Det är det som är kulturpolitik. De statliga subventionerna, det kommunala stödet tillsammans med det ideella arbetet entusiaster ger vuxna såväl som ungdomar i kommuner och län utanför storstäderna en verksamhet där vi kan ta del av vårt kulturarv, där vi kan ta del nya konstformer och bredda vårt kulturutbud.
Jag kommer att återkomma om detta!
Även här utmanade vi kommuner och regioner. Låt oss dessutom utveckla och fördjupa den pågående diskussionen om kulturens plats i skolan. Låt oss få tillstånd en diskussion med Sveriges kommuner och landsting (SKL) och alla regioner för att uppgradera teaterns roll i skolarbete.
Utan statliga subventioner och kommuners stöd hade scenkonstverksamhet ute i landet varit fullständigt omöjligt. Det är det som är kulturpolitik. De statliga subventionerna, det kommunala stödet tillsammans med det ideella arbetet entusiaster ger vuxna såväl som ungdomar i kommuner och län utanför storstäderna en verksamhet där vi kan ta del av vårt kulturarv, där vi kan ta del nya konstformer och bredda vårt kulturutbud.
Jag kommer att återkomma om detta!
torsdag 8 januari 2009
Vem har makten över kulturpolitiken?
I november publicerade tidigare enhetschefen Ants Wirman och forskaren Jenny Johannisson en artikel i Kultur Sverige 2009, utgiven av Swecult. De bägge beskriver och sammanfattar med början i efterkrigstiden fram till våra dagar den slingriga vägen omkring Makten över kulturpolitiken. De beskriver, på ett föredömligt sätt, hur relationen och pendeln mellan civilsamhället och det offentliga förändrats genom åren. I december lanserades överenskommelsen mellan regeringen, den ideella sektorn och Sveriges Kommuner och landsting. Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet ställer sig bakom principerna i överenskommelsen. Det är ett kraftfullt erkännande av den civila sektorn eller i dagligt tal det ideella föreningsarbetet.
Sverige är ett ojämnlikt land. Det är få kommuner som bär kostnader för egna kulturinstitutioner. Det finns lysande exempel förutom storstäderna som Varas konserthus, men det är undan-taget. I det allra flesta fall är olika scenkonstorganisationer såsom orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer, teaterföreningar, konstföreningar och hembygdsföreningar tillsammans med folkbildningsorganisationerna som svarar för arrangörskapet i kommunerna. Utan deras gemensamma engagemang och gemensamma arbete i hela landet skulle det bli väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.
Vi har under årens lopp, Ants, Jenny och jag, fört många diskussioner om kulturpolitikens ut-veckling och om den civila sektorn enorma engagemang. Jag kommer i det följande att skriva mer om det var så säker.
Sverige är ett ojämnlikt land. Det är få kommuner som bär kostnader för egna kulturinstitutioner. Det finns lysande exempel förutom storstäderna som Varas konserthus, men det är undan-taget. I det allra flesta fall är olika scenkonstorganisationer såsom orkesterföreningar, kammarmusikföreningar, jazzföreningar, folk- och världsmusikorganisationer, teaterföreningar, konstföreningar och hembygdsföreningar tillsammans med folkbildningsorganisationerna som svarar för arrangörskapet i kommunerna. Utan deras gemensamma engagemang och gemensamma arbete i hela landet skulle det bli väldigt tyst, oerhört ensamt och mycket fattigt.
Vi har under årens lopp, Ants, Jenny och jag, fört många diskussioner om kulturpolitikens ut-veckling och om den civila sektorn enorma engagemang. Jag kommer i det följande att skriva mer om det var så säker.
Kulturen och yttrandefriheten
I GP förra året förra året läste jag en kommentar av Bengt Göransson, kultur och skolminister 1982 – 1989. Han säger apropå kulturåret 2007:
- Jag konstaterar att till all lycka så existerar kulturen också utan kulturpolitik…. Det mest för-vånande i år har väl annars vart den bristande respekten för yttrandefrihet. Som när Stock-holms kulturborgarråd skrev i SvD i september att ”vi måste förtydliga de kulturpolitiska målen så att konstnärerna vet vad som förväntas av dem”.
Bengt Göransson sätter fingret på två kärnfrågan. I alla skriverier om kulturpolitikens tillkorta-kommande, om brist på ekonomi, brist på idéer m.m. lever kulturen i all önskad välmåga. Aldrig förr har så många på så olika sätt som nu gett möjligheter att utöva, praktisera och det konst-närliga skapandet. Det gäller inom alla konstarterna. Det gäller såväl amatörer som professio-nella. Skapandet behöver ingen kulturpolitik. Det finns där, som väl är, utan politik, väl rotat i en mänsklig urkraft.
Det andra Bengt Göransson lyfter fram är yttrandefriheten. I större delen av västvärlden är skapandet, kulturen, okränkbar. I vårt land tar vi det för givet, likt det syret vi andas. Vår rätt till religionsfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet är så fundamental att vi mestadels inte tänker på den. Just därför är det viktigt att ifrågasätta personers, styrelsers och politikers obetänksamhet eller missbruk. Väl medvetna om dess motsatts och hur det kan gå, hur det är och hur sköra dessa rättigheter är. Vi ser det i historien, vi ser det dagligen och vi måste värja oss för framtiden.
Bengt Göransson väljer att se Madeleine Sjöstedt yttrande som ett klåfingrighet. Det är ett val. Man kan också se hennes uttalande som ett försök att få till stånd en fördjupa kulturpolitisk debatt. En debatt, som vi ständigt måste föra, om publikens, besökarens, mottagarens och betraktarens roller, en debatt om arrangörens och institutionens roller, en debatt om styrelsers och politikers roller. Om detta kommer jag att återkomma!
- Jag konstaterar att till all lycka så existerar kulturen också utan kulturpolitik…. Det mest för-vånande i år har väl annars vart den bristande respekten för yttrandefrihet. Som när Stock-holms kulturborgarråd skrev i SvD i september att ”vi måste förtydliga de kulturpolitiska målen så att konstnärerna vet vad som förväntas av dem”.
Bengt Göransson sätter fingret på två kärnfrågan. I alla skriverier om kulturpolitikens tillkorta-kommande, om brist på ekonomi, brist på idéer m.m. lever kulturen i all önskad välmåga. Aldrig förr har så många på så olika sätt som nu gett möjligheter att utöva, praktisera och det konst-närliga skapandet. Det gäller inom alla konstarterna. Det gäller såväl amatörer som professio-nella. Skapandet behöver ingen kulturpolitik. Det finns där, som väl är, utan politik, väl rotat i en mänsklig urkraft.
Det andra Bengt Göransson lyfter fram är yttrandefriheten. I större delen av västvärlden är skapandet, kulturen, okränkbar. I vårt land tar vi det för givet, likt det syret vi andas. Vår rätt till religionsfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet är så fundamental att vi mestadels inte tänker på den. Just därför är det viktigt att ifrågasätta personers, styrelsers och politikers obetänksamhet eller missbruk. Väl medvetna om dess motsatts och hur det kan gå, hur det är och hur sköra dessa rättigheter är. Vi ser det i historien, vi ser det dagligen och vi måste värja oss för framtiden.
Bengt Göransson väljer att se Madeleine Sjöstedt yttrande som ett klåfingrighet. Det är ett val. Man kan också se hennes uttalande som ett försök att få till stånd en fördjupa kulturpolitisk debatt. En debatt, som vi ständigt måste föra, om publikens, besökarens, mottagarens och betraktarens roller, en debatt om arrangörens och institutionens roller, en debatt om styrelsers och politikers roller. Om detta kommer jag att återkomma!
torsdag 1 januari 2009
Gott Nytt År!
Solen skiner in genom fönstret från en fantastisk klarblå himmel. Det var ett tag sedan och just därför är det värt att notera. Marken är ordentligt frostig, vilket också det är värt att nämna. Det är årets första dag 2009!
Under en helt otroligt vacker promenad tillsammans med flera hundra familjer runt Marstrandsön har jag bestämt mig för att blogga.
Jag har kommit överens med mig själv att för de fåtal intresserad delge mina tankar och reflexioner av mer än trettiofem års arbete inom kulturpolitiken. Nej, jag är inte politiker men jag är i allra högsta grad politisk.
Jag har gått den långa vägen, kanske längre än de allra flesta. Först blev det som kontaktman, för kulturnämnden i Kristianstad, det hete så då, 1974. Därefter har det rullat på som kultur-assistent, kultursekreterare och kulturchef, områdesansvarig för kulturfrågor m.m. både inom kommuner och landsting.
Jag har varit anställd inom organisationslivat, arbetade under en kort tid som egen företagare och nu på senare tid engagerat mig i institutions- och organisationsuppdrag inom olika styrelser. Allt detta kommer med all önskvärd tydlighet att framkomma längre fram.
Jag har aldrig tidigare åtagit mig ett liknande uppdrag att skriva en blogg. Jag har skrivit åtskilliga utredningar under tiden som landstingsanställd. Jag har skrivit en del debattartiklar och recensioner men aldrig ålagt mig en regelbunden reflexion som detta.
Mitt perspektiv kommer Du snart att förstå. Min utgångspunkt kommer med all tydlighet att framkomma. Jag skriver för att tydliggöra och skapa perspektiv och, inte minst för egen del, skapa förståelse.
Den här bloggen kommer att handla om kulturpolitik mer än konst- eller konstnärspolitik. Perspektivet kommer att vara publikens och deltagarens i förhållande till organisationen eller institutionen och politiken.
Regelbundenheten, ja, vi får se. För mig börjar detta nu!
Under en helt otroligt vacker promenad tillsammans med flera hundra familjer runt Marstrandsön har jag bestämt mig för att blogga.
Jag har kommit överens med mig själv att för de fåtal intresserad delge mina tankar och reflexioner av mer än trettiofem års arbete inom kulturpolitiken. Nej, jag är inte politiker men jag är i allra högsta grad politisk.
Jag har gått den långa vägen, kanske längre än de allra flesta. Först blev det som kontaktman, för kulturnämnden i Kristianstad, det hete så då, 1974. Därefter har det rullat på som kultur-assistent, kultursekreterare och kulturchef, områdesansvarig för kulturfrågor m.m. både inom kommuner och landsting.
Jag har varit anställd inom organisationslivat, arbetade under en kort tid som egen företagare och nu på senare tid engagerat mig i institutions- och organisationsuppdrag inom olika styrelser. Allt detta kommer med all önskvärd tydlighet att framkomma längre fram.
Jag har aldrig tidigare åtagit mig ett liknande uppdrag att skriva en blogg. Jag har skrivit åtskilliga utredningar under tiden som landstingsanställd. Jag har skrivit en del debattartiklar och recensioner men aldrig ålagt mig en regelbunden reflexion som detta.
Mitt perspektiv kommer Du snart att förstå. Min utgångspunkt kommer med all tydlighet att framkomma. Jag skriver för att tydliggöra och skapa perspektiv och, inte minst för egen del, skapa förståelse.
Den här bloggen kommer att handla om kulturpolitik mer än konst- eller konstnärspolitik. Perspektivet kommer att vara publikens och deltagarens i förhållande till organisationen eller institutionen och politiken.
Regelbundenheten, ja, vi får se. För mig börjar detta nu!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)